[Jag har placerat en lista med lästips längst ner. Hör gärna av er om ni vill ha hjälp att få fatt på någon av texterna.]

Kosmos och effektivitet

Peter Dear skriver om vetenskapens två sidor: naturfilosofin och instrumentaliteten. Det rör sig om två olika projekt. Kanske är det speciella med moderniteten att de vävts samman.

Antropologin säger att världsbilder hänger ihop med samhällets organisation. Vi hämtar metaforer och analogier från livsvärlden, och projicerar dem till ett omgivande kosmos, som vi tänker oss utgör det fundament som samhället vilar på, en omgivning vi inte kan påverka.

Både Peter Dear och Karl Deutsch skriver om hur olika metaforer och analogier funnits närvarande inom vetenskapen, som vägar att begripliggöra och representera naturen, det fundamentala, bortom det omedelbart givna.

Hit hör att Gud blivit representerad som en person, en auktoritet, en man, men efter Newton som allestädes närvarande lagbundenheter (som gravitationen). Klockan och dess mekanism blev en analogi för naturen på 1600-talet. Organismer, med sitt växande, blev en metafor för människans inre natur. Ångmaskinen, med sina energiflöden, inspirerade vetenskaperna på 1800-talet. Kring mitten av 1900-talet blev datorn en rik källa till analogier (program, system, kodning). Mot slutet av 1900-talet det neurala nätet, hjärnan, som ett självorganiserande komplext system.

Poängen är att dessa representationer skänker mening, och skapar ordning och struktur, för tänkandet. Både Dear och Deutsch diskuterar hur metaforer, eller ”modeller”, hjälper tänkandet. De skapar det vi kallar förståelse. De får bitarna att falla på plats.

1. Mot slutet av 1800-talet fördes en diskussion om fantasins, modellernas, representationernas, metaforernas, analogiernas roll inom vetenskapen. Några tyckte att de var väsentligen produktiva, öppnande, berikande och kanske nödvändiga – för tänkandet, för att man skulle komma vidare. Andra tyckte att dessa bilder var begränsande, att de hämtades från det vardagliga livet och var något man måste ”bryta” med (Bachelard) och att det sant vetenskapliga skulle vara ”bildlös”, och därmed oberoende av forskarens personliga känsla av ”förståelse”. Vad tycker du?

Peter Dear förklarar som sagt att känslan av förståelse, inte har något direkt samband med effektivitet, med teknikbygge.

Och så ett konstaterande, innan vi går vidare. De vetenskapliga metaforer som hjälpte naturfilosofer att skapa mening, hade troligtvis högst begränsat inflytande på hur stora flertalet tänkte om den värld de var en del av. Världsbilden var kristen, och samhället var huvudsakligen strukturerat utifrån en kristen logik; samhällsordningen var förankrad i en kristen kosmologi.

Objektivitet som anti-humanism

Historiker talar ibland om perioden 1780-1850 som ”revolutionernas tidsålder”.

När historiker talar om det moderna samhället, förlägger de ofta dess födelse efter denna stökiga period. Det var från ungefär 1850 som det moderna samhället fick sin nuvarande struktur, med de samhällssfärer och institutioner som vi känner igen oss i: demokrati, lönearbete, kapitalism, rättsstat, skola, forskningsuniversitet (mm).

Med risk för att förenkla allt för mycket, och som en meningsskapande hypotes…

Under revolutionernas tidsålder väcktes frågan om ordning, om samhällsordningens förankring, och i det moderna samhället blev vetenskapen en del av svaret. Vad jag menar är att vetenskapen kom att fylla funktionen av förankrande fundament – som en ersättning för kristendomen. Dvs vetenskapens funktion i det moderna samhället har mycket att göra med religion.

Problemet knöts till människans fantasi, subjektiviteten, föreställningarna, inbillningarna. Fantasin behövde kontrolleras.

Jag menar att två lösningar på subjektivitetens problem tog form under 1800-talet, och tog plats som centrala institutioner i det moderna samhället.

Det första svaret är bildning och uppfostran, dvs det systematiska formandet av människors subjektivitet, genom skola. Den antropologiska grundtanken är här att människor föds defekta, omänskliga, djuriska, och behöver formas för att ”bli människor” – och i det moderna samhället tar skolan plats som institutionen som står för detta formande – standardiserat, stabilt, strikt reglerat, obligatoriskt. Den tar allt längre tid i anspråk.

Det andra svaret är det som vi ska fokusera på: att utesluta subjektiviteten. Den antropologiska grundtanken är här att människans fantasi är defekt, och att det inte går att göra något åt detta. Kunskapsproduktion måste därför ske mekaniskt, automatiskt, genom att människor ”följer metoden”, och därmed utesluter sin egen subjektivitet.

I en bok om filosofin i Tyskland under 1800-talet beskriver Herbert Schnädelback (1983) en rad förändringar av synen på vetenskapen:

  1. Från att främst ha varit förknippad med resultatet (sanning, systematik, universalitet) kom vetenskapen att förknippas med metoden. Det som karaktäriserar vetenskapen är alltså processen, vad ”forskaren gör”. (Termen ”Scientist” myntades av William Whewell på 1830-talet.)
  2. Vetenskap kom att förknippas med arbete med ett visst empiriskt material, som helst skulle avgränsas – med tydlig inspiration från de framväxande naturvetenskaperna.
  3. Vetenskapen kom att förknippas med neutralitet och objektivitet – i skarp kontrast mot religion, politik, ideologi och metafysik (och därmed i kontrast mot subjektivitet, drifter och begär, åsikter och attityder).
  4. Vetenskapen professionaliserade och det växte fram en kår av vetenskapliga experter, finansierade av nationalstater.
  5. Nytta och användbarhet kom att förknippas med vetenskapen, snarare än sanning.
  6. Vetenskapen kom att betraktas som en förändringsmotor i samhället. Samtidigt förändrades bilden av samhället, så att samhället kom att betraktas som varandes i ständig (och accelererande) förändring
  7. Frågan om demarkation, det vill säga gränsdragningen mellan vetenskap och ovetenskap, fick växande betydelse. Disciplinen ”vetenskapsteori” tog på sig uppgiften att dra gränsen.

Sammantaget innebär denna vetenskap att forskning blir en opersonlig process, en mekanism, som människor måste underkasta sig, för att bidra till kunskapsproduktion.

Den kan kontrasteras mot ”bildningslösningen”, representerad av Wilhelm von Humboldts text från 1809, ”Om organisationen av de högre läroanstalterna i Berlin”. Hans vetenskap är personlig, på så sätt att det vetenskapliga arbetet ansågs bildande. Det var väsentligt för Humboldt vad det vetenskapliga arbetet gjorde med den forskande. Vetenskapligt arbete kunde ses som en fortsättning på skolan, som en övergång från fostran till bildning.

Utifrån den vetenskapsbild som blev dominerande vid denna tid, var människan hjälplöst förlorad – enda vägen mot kunskap var självutplåning genom underkastelse. (Lorrain Daston har skrivit om detta, liksom Peter Galison, George Levine och Theodor Porter.)

Obs att det här rör sig först och främst om en bild av vetenskapen – inte om vad forskare faktiskt gör på dagarna.

Denna tanke om vetenskapen hänger ihop med en fientlighet mot bilder, mot förståelse, mot analogier och metaforer. De uppfattas som ”smutsiga”, besmutsade av det subjektiva, av det mänskliga. Den sanna kunskapen förknippades med det formella, mekaniska, matematiska.

2. Idén om den vetenskapliga metoden kan, i sin historiska kontext, knytas till en viss misstro mot det mänskliga subjektet, och en ambition att utesluta en viss defekt del av subjektiviteten för att på så sätt frilägga en del som är ”rationell”, och kapabel att bidra till produktion av vetenskapliga kunskaper. Idén är alltså att människan höja sig, genom en sorts självbegränsning, ett självbeskärande – att vetenskapliga kunskaper inte kan produceras av ”hela” människor, utan bara av en sorts automatism, en mekanism, ett metodföljande – vilket innebär att forskning kräver underkastelse under denna sorts speciella ”automatism”. Enligt ett helt annat, motsatt, sätt att tänka, är det istället bara den ”bildade”, förfinade, just hela människan, som kan tänka de allra mest kloka och nya tankarna. Vad tror du om självbegränsning som metod för höjande?

Objektivitetens materialisering

Den människobild som hänger samman med den nya bilden av vetenskapen – på ett sätt som inte är helt lätt att förstå – hänger i sin tur ihop med själva det moderna samhällets struktur och ordning, som tog form efter 1850.

Jag tänker här på omfattande processer av standardisering och formell reglering, av formalisering (av juridiken), av byråkratisering och centralstyrning.

Jag tänker på framväxten av institutioner som den formellt reglerade politiken, juridiken, arbetsmarknaden, skolan, forskningen.

Det är som att det opersonliga, objektiva, fungerar som en övergripande strukturerande modell, en idé eller fantasi, om människan eller möjligheten att utesluta det defekt mänskliga, som fungerar strukturerande på samhället.

Det är, tänker jag mig, genom dessa processer av omformande av samhället, av formandet av praktiker som det stora folkflertalet deltar i, som kosmologin förändras, som människors världsbild blir ”vetenskaplig”, på ett sätt som är frikopplat från kristendomen.

Materialitetens bilder

Bildfientligheten till trots, tycks de mekaniska, automatiska, metodstyrda, opersonliga praktiker som vetenskapsfilosofer som Karl Pearson föreställde sig, ge upphov till bilder. De är bildproducerande, gestaltande – de genererar ”budskap” om den värld de är en del av.

Detta kan man tala om i ritualteoretiska termer. Antropologer säger att ritualer är gestaltande och att de ger upphov till budskap.

Poängen är här att den moderna vetenskapen inte bara, eller inte ens först och främst, är materialiserad i form av forskningspraktiker, utan även – för många fler! – i form av praktiker som ger stöd åt vetenskapen, som ”introducerar” till vetenskapen, och som på olika sätt presenterar den vetenskapliga världsbilden. Detta sker först och främst i skolan – som ”vilar på vetenskaplig grund”, och inom vilken elever introduceras till den vetenskapliga metoden, och inom vilken man lär sig hur världen fungerar (naturvetenskapligt) – det sker genom universitetets grundkurser, och i synnerhet kurser i vetenskaplig teori och metod.

Dessa praktiker äger rum som om verkligheten vore strukturerad på ett visst vetenskapligt sätt – och dessa praktiker kan därför ses som ”materialiseringar” av denna bild – de gör bilden verklig. I synnerhet det faktum att människor sätts (tvingas) att handla som om verkligheten vore på ett visst sätt, som om vissa objekt existerade och hade en viss uppsättning egenskaper, menar antropologer gör dessa objekt verkliga.

För att konkretisera: alla barn och unga måste ta del av matematikutbildning, för att de antas behöva matematiska kunskaper, och för att matematiken antas vara en ingång till verklighetens mest fundamentala struktur. Genom tvånget att delta, obligatoriet, och tiden – förmedlas budskapet om att verkligheten faktiskt är på detta sätt.

Budskapet förankras dessutom i det materiella genom att varje individ, högst konkret, positioneras i samhället, utifrån hur mycket matematik de antas ha lärt sig i skolan. Samhällspositionen förankras i en kosmologi. Matematiken antas vara allsmäktig där ute, och kunskaperna förstås som en inre version av matematiken, som att ha det heliga yttre i sig – något individer har ”mer eller mindre” utifrån sina prestationer i skolan.

Poängen är att det hör rör sig om en bildproduktion som är av en helt annan dignitet än 1600-talets mekaniska metaforer. Dessa bilder är materialiserade, i samhälleliga institutionaliserade praktiker. Det rör sig inte så mycket om bilder, som om ting – som är partikulära och verkliga – men som är förbundna med en vetenskaplig kosmologi.

Ett andra exempel är hur forskare positioneras utifrån i hur stor utsträckning de antas ha producerat vetenskaplig kunskap (genom att ha underkastat sig ”metoden” och varit delaktig i den vetenskapliga ”apparaten”).

Vad ritualteorin hjälper oss att uppmärksamma här, är hur praktikerna är teckenproducerande – i skolan producerar man tecken på kunskap, tecken på kunskapsproduktion, tecken på att vara en kunskapsbärare. Inom forskningen producerar man tecken på att vara en kunskapsproducent.

Man kan säga att för att räknas som vetenskaplig, så måste man producera tecken som passar med ett övergripande tolkningsramverk, för vad som räknas. Detta innebär att man måste producera tecken på att ”ha kunskaper”, eller på att ”vara en forskare”. Tolkningsramverket kan förstås som en ideologi, som både har en ”bildsida” (en diskursiv sida) och en ”materiell sida” (konkreta mekanismer, som tex kunskapsmätning och regler för antagning till högre utbildning).

Kunskap är det kanske främsta ”objektet” inom den vetenskapliga kosmologin. Kunskap som något som kan produceras, något som kan växa inom människor, något som människor kan bära på. Objektets stabilitet och verklighet, är en följd av stabiliteten och standardiseringen hos de praktiker som ”behandlar” objektet, utifrån formella regler, som om det rörde sig om naturlagar – dvs som om kunskapen var mäktig av sig själv, banade väg genom samhället…

Det märkliga är hur själva fientligheten mot bilder, och faktiskt också ett fokus på instrumentalitet och effektivitet, likväl – som en hämnd? – ger upphov till bildproducerande ritualer, som ger upphov till bilder av denna bildlöshet, av objektivitet, av effektivitet. Ritualerna är ineffektiva: de är symbolproducerande, men vad de representerar är just samhällets ritualfientlighet, samhällets vetenskaplighet, avståndstagandet från tradition och auktoritet – det sker genom ritualer med all den auktoritet som någon kunnat önska – och de strukturerar samhället lika framgångsrikt som kristendomens ritualer tidigare – om inte än mer exakt och fullständigt.

3. Det moderna samhället är stolt (?) över sin vetenskaplighet, och förstår sin skillnad gentemot andra samhällen (förmoderna, traditionella) i termer av sin vetenskap. Men varifrån kommer den bild av vetenskapen som är vår gemensamma, dominerande, bild – bilden för folket? Hur lär sig de flesta vad vetenskap är för något, och hur den vetenskapliga världsbilden ser ut?

4. Och vad ska man tycka om denna bild? Är den begränsande eller öppnande? Hur förhåller den sig till vad forskning egentligen är för något? Ska vår vetenskaplighet mest förstås som en ny version av något gammalt, en ny religion, eller ska vi ta bilden på allvar, på sina egna villkor, så som den själv vill bli förstådd?

Det moderna samhällets objekt

5. En hel del ”ting” i det moderna samhället, har någon typ av anknytning till vetenskapen – de hämtar kraft och legitimitet av sin ”vetenskaplighet”. Men vad ska man tänka om denna koppling? Är det en koppling till något vi bör betrakta som verkligt vetenskapligt och ha förtroende för? Eller ska vi betrakta tingen som delar av en ”religiös” världsbild, som bidrar till att strukturera samhället, dvs som är indränkta i ideologi och makt. Vad ska vi till exempel tänka om ting som:

  • matematikkunskaper
  • Forskning (som i ”forskningen visar att..”, som problemlösningsmetod, som arbete)
  • ADHD
  • Covid-19

Lästips

Alvesson, M., Gabriel, Y., & Paulsen, R. (2017). Return to meaning: A social science with something to say. Oxford University Press.

Alvesson, M., & Spicer, A. (2016). The stupidity paradox: The power and pitfalls of functional stupidity at work. Profile Books.

Daston, L. (1992). Objectivity and the Escape from Perspective. Social Studies of Science, 22(4), 597–618.

Daston, L. G. (1992). The image of objectivity. Representations, 40. Daston, L., & Gailson, P. (2007). Objectivity. Zone Books.

Gaukroger, S. (2006). The Emergence of a Scientific Culture. Science and the Shaping of Modernity 1210-1685. Oxford University Press.

Gillespie, M. A. (2008). The theological origins of modernity. University of Chicago Press.

Goldstein, J. (2005). The post-revolutionary self: Politics and psyche in France, 1750-1850. Harvard University Press.

Hacohen, M. H. (1999). Dilemmas of Cosmopolitanism: Karl Popper, Jewish Identity, and “Central European Culture.” Journal of Modern History, 71(1), 105.

Harrison, Peter. (2008). The Fall of Man and the Foundations of Science. Cambridge University Press.

Levine, G. (2002). Dying to know: Scientific epistemology and narrative in Victorian England. Univ. of Chicago Press.

Lundin, S. (2019). Pfaller med Rappaport som tolkningsramverk för det moderna samhället. In S. Lundin & T. Wessely (Eds.), Den förnekade kunskapen: En introduktion till Robert Pfallers filosofi (pp. 231–259). Tankekraft.

Milbank, J. (2006). Theology and social theory: Beyond secular reason. Blackwell.

Porter, T. M. (1986). The rise of statistical thinking, 1820-1900. Princeton Univ.

Press. Porter, T. M. (1995). Trust in numbers: The pursuit of objectivity in science and public life. Princeton Univ. Press.

Rappaport, R. A. (1999). Ritual and religion in the making of humanity. Cambridge Univ. Press.

Repp, K. (2000). Reformers, Critics, and the Paths of German Modernity: Anti-Politics and the Search for Alternatives, 1890-1914. Harvard University Press.

Schnädelbach, H. (1984). Philosophy in Germany 1831-1933. Cambridge Univ. Press.