1. Bildning och vuxenhet

För mig är bildning ett ord jag oftast använder när jag vill sätta ord på önskan att människor runt omkring mig i större utsträckning vore kapabla att tänka självständigt, och modiga nog att omsätta självständigt tänkande i handling. Ordet hänger alltså ihop med frustration och kritik, och en önskan om förändring till det bättre. När folk är fel tänker jag mig att det är bildning de saknar; när universitetet ska förbättras, tänker jag mig förbättringen i termer av ”mer bildning”.

För mig handlar bildning först och främst om hur man är som människa – inte om en process. Andra ord, som för mig är närmast synonyma, är att vara vuxen, eller myndig. Det är enklare att tala om vad detta innebär, än hur man blir det -eller hur man möjligen skulle kunna få någon annan att bli det (med eller mot sin vilja).

I After Virtue: A Study in Moral Theory (publicerad första gången 1981) skriver Alaisdair MacIntyre följande om mod:

We hold courage to be a virtue because the care and concern for individuals, communities and causes which is so crucial to so much in practices requires the existence of such a virtue. If someone says that he cares for some individual, community or cause, but is unwilling to risk harm or danger on his, her or its own behalf, he puts in question the genuineness of his care and concern. Courage, the capacity to risk harm or danger to oneself, has its role in human life because of this connection with care and concern. This is not to say that a man cannot genuinely care and also be a coward. It is in part to say that a man who genuinely cares and has not the capacity for risking harm or danger has to define himself, both to himself and to others, as a coward.

Alaisdair Macintyre, After virtue (2007, p. 192)

Att vara modig är att vara vuxen, eftersom mod hänger samman med ansvar. Detta resonemang passar bra ihop med en ofta citerad formulering av filosofen Immanuel Kant (1724-1804):

Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet, eftersom dess orsak inte är oförstånd utan bristande beslutsamhet och mod att bruka sitt förstånd utan ledning av någon annan. Sapere aude! [Våga vara vis!] ha mod att använda ditt eget förstånd! är således upplysningens valspråk

Immanuel Kant, 1784

Bildningen, så som den förstås här, hänger alltså ihop med förstånd, mod, omsorg.

Ett annat sätt att tala om ungefär samma sak, är att säga att man som vuxen måste kunna ställa över sig små bekymmer. Detta är något den österrikiske filosofen Robert Pfaller skrivit en hel del om. Jag har själv skrivit om detta, med hänvisning till Pfaller, i Den förnekade kunskapen. En introduktion till Robert Pfallers filosofi (Tankekraft, 2019). Poängen är att man, för att kunna rikta fokus mot de svåra och stora frågorna, inte får låta sig distraheras och fångas in av småsaker. Detta innebär att vuxenhet innefattar styrka för det vore väl fel att kalla det ”mod” att inte hetsa upp sig över parkeringsböter? Man måste vara stabil, och ha kontroll över sina känslor.

En annan person som är inne på samma spår är Frank Furedi. Han skriver om rädsla, och på ett sätt som passar precis med Pfaller skriver han om hur sådant vi inte riktigt förstår, och inte kan kontrollera, riskerar att växa för oss; vi riskerar att fyllas av inbillningar och fantasier, som vi tappar kontrollen över. I What has happened to the university (Routledge, 2017) skriver han om den ”kränkthetskultur” som sprider sig inom universitetet, som innebär att studenter kräver ”säkra områden”, där de inte riskerar att möta sådant som de inte kan hantera. Detta talar Furedi om i termer av ”infantilisering”. Han menar att dessa studenter beter sig som barn.

En gemensam referens för Furedi och Pfaller är filosofen Hannah Arendt. De hänvisar till henne för att säga något om politik, nämligen att politik kräver vuxna människor. Arendt skriver kritiskt om ambitionen att förändra samhället med hjälp av utbildning. Hon menar att skolans uppgift måste vara att introducera det uppväxande släktet till samhället sådant det faktiskt är.

The role played by education in all political utopias from ancient times onward shows how natural it seems to start a new world with those who are by birth and nature new. So far as politics is concerned, this involves of course a
serious misconception: instead of joining with one’s equals in assuming the effort of persuasion and running the risk of failure, there is dictatorial intervention, based upon the absolute superiority of the adult, and the attempt to produce the new as a fait accompli, that is, as though the new already existed.

Hanna Arendt, The crisis in Education, 1958

Furedi förklarar övertygande hur denna sorts utbildning inte kan forma den sorts trygga och stabila personer, som kan vara modiga, som kan axla ansvar. Barn och unga hamnar i en beroendeställning i förhållande till de vuxna, som inte introducerar dem till verkligheten den nu en gång faktiskt är, utan istället försöker ”designa” de unga, som ett instrument att realisera sina egna mål. Vad de unga därför inte får, är ”en övertygande idé om vad det innebär att vara vuxen” (citerat från What Happened to the University, 2017, p. 6).

Det är nu värt att notera att denna problembeskrivning, som knyter vuxenhet till styrka och stabilitet, till vad Furidi många gånger talar om i termer av auktoritet, på en politisk skala gärna placeras till höger, som konservativ. Robert Pfaller har noterat detta med förskräckelse, eftersom han menar att den sorts stabil vuxen person som han talar om, är absolut nödvändig för vänsterns kamp för samhällsförändring.

Men så som den politiska kartan ritas idag, är det kampen för ”social rättvisa”, Social Justice, som representerar vänster. Auktoritet, styrka och mod, klingar inte positivt, för det som idag oftast kallas vänster.

2. Kritisk bildningsteori

När Donald Broady skriver om bildning knyter han an till Hans-Georg Gadamers Sanning och metod som publicerades första gången 1960. I metodkurser förknippas Gadamer oftast med termen hermeneutik – som en av de teorier eller metoder man kan använda när man skriver uppsats – men han skriver även om bildning.

Gadamer förklarar att bildning ursprungligen handlade om att bygga upp (bilda, forma) inom sig, något som har med Gud att göra, en avbild kan man säga, och utgångspunkten för denna idé var ett ursprungligt sammanhang, mellan Gud och människan – ett sammanhang som kunde återställas genom ”bildande” verksamhet. Man säger ofta att detta innebär att en bildningsprocess aldrig kan ha ett fördefinierat mål, men det stämmer inte riktigt. Vad bildning inte kan ha, är att mål definierat av människor, ett specifikt ”jordiskt mål”. Men bildningsbegreppet innefattar, enligt Gadamer, uppenbarligen ett mål i form av Gud. Det viktiga med detta är att bildning inte ska förstås som personlig utveckling i allmänhet – utan en utveckling inom ramen för ett övergripande (godomligt) sammanhang, som innebär att, när var och en låter sitt inre frö växa, så är det för alla ett Gudomligt frö, med samma ursprung, som växer. Gadamer skriver om bildning ”som höjning till det allmänna” (Sanning och metod i urval, Daidalos, 1997, p. 26).

I Bildningstankens krumbukter (2012) skriver Broady även om Heinz-Joachim Heydorn, som förknippas med en viss sorts kritisk bildningsteori som han bidrog till åren kring 1970. Denna bildningsteori är definitivt ”vänster”, och till skillnad från det jag skrivit ovan, om att vara vuxen och stabil, är fokus här mycket mer samhälleligt. Att bilda sig, handlar här om att tillgodo göra sig, förstå, begripa, de motsägelser och svårigheter som finns där, i verkligheten och samhället – för att göra något åt dem. Bildning handlar om kollektivets historia, och ständigt pågående ”bildning”, formande, omformande. Som individer antas vi vara en del av denna process, och det är vår uppgift att ta oss an den, genom att ”bilda oss”, genom att bli medvetna om de historiska sammanhangen och de samhälleliga motsägelserna, genom att bli kunniga, få överblick och distans – och omsätta det egna tänkandet i samhällsomformande handling.

Här blir bildning befriande och reformerande eller revolutionerande, något som sträcker sig bortom det givna, något kritiskt. Det tycks inte passa riktigt med så som Furedi, Pfaller och Arendt tänker. Vad de värdesätter – och de använder inte nödvändigtvis ordet bildning – är något stabilt. De bildade subjektet kan förändra, genom politisk handling, men det finns ingen rörelse inneboende i bildningen – rörelsen är något som kommer efteråt, med bildningen som fundament och utgångspunkt. Man kan säga att bildning som vuxenhet och myndighet handlar om vilken typ av människor ett gott samhälle behöver och förutsätter – och det är här inte fel att återknyta till MacIntyres resonemang kring sambandet mellan mod och omsorg.

Den kritiska bildningsteorin knyter istället bildningen till själva rörelsen. Bildning innebär en viss typ av rörelse – som karaktäriseras precis av att inte bestämmas av något redan givet, samtidigt som det rör sig om en rörelse mot något högre, bättre och mer sant. Det tas här förgivet att samhället är präglat av motsättningar, att det är defekt och behöver förändras – bildningen är den goda förändringen, som förutsätter en viss typ av bildande aktivitet hos de enskilda individerna; att de axlar sin roll.

3. Bildningsborgarskap och ideologikritik

Historiskt hänger bildning samman med en viss historisk period, och en viss grupp, som man kallar bildningsborgerskap. Det är en grupp som tog form i Tyskland i början av 1800-talet, och som definierade sig själva i termer av något högre, innerligare, sannare, än andra samhällsgrupper. De bemödade sig om att forma sig själva, till personligheter; de förknippade sin identitet med konst och kultur, och med vetenskap (i en bemärkelse som inte passar riktigt med hur vi tänker om vetenskapen idag). En viktig referens för detta bildningsborgarskap var (är) Wilhelm von Humboldt.

Bildningsborgarskapet var tveklöst en elit, en högutbildad elit, med stort samhällsinflytande, och för vilken bildningen fungerade som en inklusions- och exklusionsmekanism. Vad denna grupp har, som de erkänner och värdesätter, och som andra saknar, är vad den franske sociologen Pierre Bourdieu har talat om i termer av kulturellt kapital. Det är något man tillägnade sig genom att gå i vissa skolor (elitskolor), men även genom att resa (bildningsresor), och genom att gå på teater och opera, och genom att läsa rätt sorts skönlitteratur. De bildade känner igen varandra, genom hur de talar, genom hur de tänker, och genom gemensamma referenspunkter. Genom bildningsbegreppet förknippar de sina egna egenskaper med något finare och högre, och de rättfärdigar därmed sitt samhällsinflytande och sin makt, och de rättfärdigar därmed sitt uteslutande av de som för dem framstår som ”bildningslösa”, lägre stående.

Utifrån denna historia är det inte alls självklart att bildning ska vara något befriande och kritiskt – snarare tvärtom. Å ena sidan handlar bildning, tveklöst, om något allmänt och högre, som sträcker sig bortom egenintresse (och klassintresse); å andra sidan kan man se detta ”vackra” som en täckmantel för just lågt egenintresse, som ett sätt att rättfärdiga något som egentligen skiljer sig väldigt mycket från det höga vackra idealet. Denna invändning kan man kalla ideologikritisk, och man kan då säga at bildningsbegreppet är ideologiskt, på grund av hur det döljer hur det faktiskt är, eller framställer verkligheten på ett visst sätt, som får en viss dominerande grupp att framstå som bättre och märkvärdigare än andra, och att deras position därför är naturlig och rätt.

4. Bildningsromanens bildningsbegrepp

En kanske användbar ingång till att förstå bildningsbegreppet är genom en viss bokgenre – som också har sin motsvarighet inom film – där en huvudperson genomgår en ”bildande resa”. I början har denna huvudperson en förenklad, naiv bild av vem han är (historiskt sett har det oftast rört sig om en ”han”). Kanske är han till och med småsint och elak.

Han möter sedan motgångar i världen, och lär sig då, successivt, något om sig själv och den värld han är en del av. Han mognar, kan man säga, eller bildas. Det slutar med någon typ av harmoni.

För egen del tänker jag till exempel på filmen Groundhog day, Måndag hela veckan, med Bill Murray, som – kanske som något sorts gudomligt straff – tvingas återuppleva samma måndag och om igen – till han når någon sorts insikt, som innebär att han blir en annan människa, med andra värden, andra mål. Jag tror förändringen kan ses som att han överger någon sorts narcissism, och blir social, omsorgsfull. Då bryts förtrollningen. Han har bildats.

En annat uppenbart exempel är The Shawshank Repemption, Nyckeln till frihet, vars huvudperson genomgår en personlighetsförändring till det bättre, genom att sitta i fängelse.

Till de exempel som brukar nämnas i samband med bildningsbegreppet hör Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre (1795), Charles Dickens David Copperfield (1850) och J. D Salingers Catcher in the rye (1951) .

När Gadamer skriver om bildning i Sanning och metod tar han upp den aspekt som ger bildningsromanerna sin form – att det rör sig om en resa som börjar med missförstånd, och där man möter motgångar. Idén är att det bara är via dessa missförstånd, och genom motgångarna, som man kan nå bildning. Bildning kan bara vara resultatet av denna sorts rörelse; man måste först ha haft fel, för att sedan kunna ha rätt på det sätt som bildningsbegreppet syftar på. När man är bildad är man ”hemma”, men man är bara hemma på det bildade sättet, om man förs varit ”borta” och sedan ”återvänt”.

5. Bildning och nytta

I diskussioner om utbildning förknippas bildning med ett motstånd mot nyttofokus. De som vill försvara bildning, menar att utbildning ska handla om något mer än att bara förbereda barn och unga för ett eller annat yrke. Bildning ställs mer allmänt i motsats till varje form av målrationellt omformande av andra människor. Bildning handlar om självformande, utan mål givna av andra. Bildning ställs i motsats till ytlighet, och representerar djup.

Dessa associationer har ett historiskt ursprung. Bildningsbegreppet tar plats i diskussionen mot slutet av 1700-talet, som en reaktion mot en då dominerande ”rationalism”. Bildning hängde samman med ett motstånd mot en dominerande statsapparat. Bildning förknippades med något organiskt, med växande, med helhet, med frihet – i motsats till torr, mekanisk, rationalistisk, formalism. Bildning förknippades med känslan, med sinnena, med individen – i motsats till statligt nyttiggörande av individen, i motsats till formella lagar och regler.

Det finns därmed, i bildningsbegreppet, en sorts anti-modernism, såtillvida som moderniteten hänger ihop med naturvetenskap och teknik, med effektivitet och nytta. Bildning hänger ihop med en viss idé om framsteg, men det är en annan sorts framsteg än de tekniska och ekonomiska. Även om inte alla som talar om bildning skulle hålla med, är det oftast så att bildning står i motsatsförhållande till naturvetenskap.

Polariteten mellan å ena sidan rationalitet, formalism, mekanism, nytta, effektivitet och å andra sidan det inre, känslan, sanningen, helheten, växandet, bildningen – är djupt rotad inom pedagogiken. När pedagoger ska förklara vad som är fel med skolan, är det vanligt att de talar i termer av denna dikotomi.

Denna modernitetskritik finns tydligt närvarande i utredningen från 1992 Skola för bildning, så bildningsbegreppet återintroducerades i den svenska skoldiskussionen. Bildning förknippas där med känslan, med personen och det personligt upplevda, med den tysta förkroppsligade kunskapen, med kontexten och situationen – i motsats till de abstrakta, formella, teoretiska vetenskapliga begreppen. Det finns en vetenskapskritik och en auktoritetskritik inbyggd i 1990-talets bildningsbegrepp – att jämföra med de resonemang kring bildning och vuxenhet som jag förde inledningsvis med hänvisning till Pfaller, Furedi, Kant och Arendt.

7. Bildning som skoluppgift

I mitt eget arbete har jag ägnat mig mycket åt den motsägelse som blir resultatet av att man försöker åstadkomma bildning – som till sin själva definition förutsätter frånvaro av givna mål – med hjälp av skola.

I min ideologikritiska analys av detta fenomen, menar jag att bildning är ett av många sätt för skolan företrädare att tala om skolans mening, det vill säga vad man vill och hoppas att skolan ska åstadkomma, det vill säga något högt och vackert, bra för alla, djupt och helt, organiskt, fantastiskt.

I själva verket är emellertid inte skolan sådan, utan tvärtom mekanisk, repetitiv, individualistisk, segregerande, den främjar egoism och konkurrens, den skapar frustration, hat, ångest, lidande och i vissa fall självmord.

På det konceptuella, begreppsliga planet, vill jag fästa fokus på hur bildningsbegreppet, så som det används som grund för skola, hänger ihop med en viss misstro mot människan. Själva idén om allt vad det innebär att vara bildad, får som nödvändig följd, en bild av barn och unga, sådana de faktiskt är här och nu, som defekta, som präglade av en brist på något – som skolan antas behöva ge dem. Jag har skrivit om detta i texten Verklighetsoptimering och verklighetsprövning (2016), i ett temanummer av tidskriften EDUCARE.

Ju högre upp bland molnen idén om den bildade människan svävar, desto längre ner tycks de faktiskt existerande barnen och ungdomarna befinna sig, och desto mer skola tycks de vara i behov av.

Om man med humanism menar förtroende för människan, så blir bildning här anti-humanistisk, närmast människofientlig: den gör människan beroende av en institution.

Min läsning av detta fenomen är ideologikritisk, på så sätt att jag menar att hela tankefiguren är falsk. Skolans bildningsbegrepp framställer barn och unga, och outbildade människor, som mycket sämre än de faktiskt är. Det rör sig om fantasier, uppblåsta fantasier – både om hur vuxna människor borde vara, enligt läroplanerna – och av hur usla de antas vara utan skola. Ingendera har något mer sanningen och verkligheten att göra.

Bildningsbegreppet är därför farligt, när det används i anknytning till skolan.