Hittade av en slump fram till Riksantikvarieämbetets vision för kulturmiljöarbetet 2030 och slogs av hur retoriken i denna text liknar den retorik jag blivit van vid under läsandet av rapporter om skolmatematik. Tänkte visa vari dessa likheter består.

För det första: alla skall med.

Visionen för kulturmiljöarbetet är att alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.

Kulturarvet, liksom matematiken, är inte en fråga om intresse och val. Vad gäller matematik skall alla ha ”kunskap” (eller kompetens, eller whatever). Kulturarv är tydligen något man ”upplever” och ”gör anspråk på”.

Matematiken skall resulterar i ökad ”problemlösningsförmåga”, förbättrad demokrati, ökad tillväxt, och så vidare. Här är ”målbilden” (ett ord som används i rapporten) lite annorlunda:

Genom att utforska det förflutna tränas förmågan att känna empati och förstå andra perspektiv och andra sätt att leva.

Liksom matematiken skall kulturarvet utgöra en sorts slipsten. Matematiken slipar förnuftet, kulturarvet empatin. Genom att möta kulturarvet ”tränas” man. Objektet, kulturarvet, bär på en transformerande kraft. Institutionens uppgift, Riksantikvarieämbetets uppgift, är att aktualisera denna kraft, att göra den verksam, för alla.

Varför behövs kunskaper i matematik? För att den moderna världen är komplex och föränderlig – svår för människor att förstå och överblicka. Varför behövs kulturarvet?

Rörligheten och interaktionen mellan människor, idéer och information kan skapa en känsla av en komplex, föränderlig och fragmenterad värld.

Det vill säga, problemet är ungefär det samma. Kulturarv och matematik bidrar, på olika sätt, till att lösa samma problem.

Kunskaper i matematik hjälper människor, brukar det stå, att ”hantera” en oöverskådlig ”kaotisk” verklighet. Kulturarvsanspråket – hur man nu skall tala om bemäktigandet av kulturarvet – den makt man kan få genom att låta sig omformas i mötet med kulturarvet – skall bidra med mer specifik komponent:

Detta kan leda till en känsla av utanförskap, till konflikt mellan grupper och till ett ökat behov av att söka, forma och uttrycka identitet och tillhörighet.

Kulturarvet tränar förmågan till empati och bidrar till människors förmåga att forma och uttrycka identitet och tillhörighet.

De historiska och humanistiska perspektiven har […] setts mer som en bildningsfråga än som ett verktyg för att bygga ett hållbart samhälle.

Liksom matematiken är kulturarvet ett ”verktyg”, som skall användas för att bygga samhället. Människor skall ”tränas”. Samhället skall bli ”hållbart”. I stycket ovanför det citerade talas om ekonomisk tillväxt. Poängen här är att det inte bara är fråga om sådant. Utan även hållbarhet.

Syftet med visionen är dels att förbättra kommunikationen om kulturarvets och kulturmiljöns betydelse i samhällsbygget, dels att öka genomslaget för de nationella målen för kulturmiljöarbetet. Visionen ska därmed tydliggöra vad kulturmiljöarbetet ska bidra med till samhällsutvecklingen.

Problemet med människor, som de framträder i rapporter om matematik, är inte bara att de kan för lite matematik, de förstår inte heller ”vikten av kunskaper i matematik”. Här ser vi att de inte heller förstår betydelsen av kulturarvet. Liksom när det gäller matematiken, måste betydelsen kommuniceras, förmedlas, förklaras, tydliggöras. Matematik och kulturarv kan nämligen bidra, till samhällsutvecklingen.

Visionen i koncentrerad form, på sidan 10:

Upplevelsen av komplexitet och utanförskap kan skapa ett ökat behov av att uttrycka identitet och tillhörighet. I människors vardag är kulturarvandet avgörande för hur omgivningen uppfattas och för att skapa sammanhang i tid och rum och i mötet med andra människor. Kulturmiljöarbetet har därför en avgörande potential att bidra till ett hållbart samhälle.

Liksom matematiken, är kulturarvet enligt retoriken närvarande i människors vardag. Där löser man med andra ord inte bara matematiska problem. Man ägnar sig även åt ”kulturarvande”. En slags motsvarighet till ”problemlösning”.

Människors problem i den komplexa och föränderliga världen är att se saknar förmågan att problemlösa och kulturarva. Denna förmåga måste tränas, genom möte med matematik och kulturarv.

Det verkar som att kulturarvstextförfattarna kommit längre än skolmatematikerna när det gäller teori, och nått fram till Karen Barad. Det är iallafall min gissning – att uttrycket kulturarva är inspirerad av Meeting the universe halfway.

En formulering värdig vilken som helst skolmatematikrapport:

Ett inkluderande samhälle är en förutsättning för att Sverige ska ha en hållbar utveckling och bidra till FN:s globala hållbarhetsmål. I ett inkluderande samhälle känner människor, oavsett bakgrund, tillit till varandra, engagerar sig för en demokratisk samhällsutveckling och upplever att de har rätt att ta del av och skyldighet att bidra till samhällets samlade resurser.

Jag kommer att tänka på en rapport från Nationellt Centrum för Matematikutbildning (NCM), från 2001, där man kan läsa att:

Företrädare för utbildning, näringsliv och samhälle ger kraftfullt och enstämmigt uttryck för att matematikkunnande är viktigt och att goda, meningsfulla kunskaper är en förutsättning för självförtroende, demokrati, tillväxt och livslångt lärande.

När det gäller kulturarvet är det det inkluderande samhället som står som förutsättning. Det vill säga, kulturarvet leder till ett inkluderande samhälle, som leder till hållbar utveckling. Kan man se detta samhälle lite som en organism med en riktning. Organismen formas och stärks, genom kulturarvet; kulturarvet måste utgöra dess kärna, för att den skall utvecklas i rätt riktning – en närvarande och älskad kärna, som alla människor umgås med. Så formas människorna att bidra till samhällets hållbara utveckling.

Kulturmiljöarbetets aktörer engagerar sig i utvecklingen av ett inkluderande samhälle genom att ta vara på möjligheterna med kulturarvets potential för känslan av tillhörighet

Som sagt, kulturarvet bär på en potential som skall realiseras.

Det är intressant, tycker jag, att jämföra de olika sorters kritik som de två olika potentialerna, matematikens och kulturarvets, kan tänkas leda till. Matematikens potential är förståelse och kritiken riktar sig mot oanvändbarhet och oförståddhet. Kulturarvskritiken kommer ta sikte mot exkludering, såklart, känslan av utanförskap, oförmåga till empati.

Ett återkommande problem – en paradox kan man kanske säga – är att människor ofta har svårt att se matematikens betydelse. Det finns ett glapp mellan hur man skall uppfatta den – som oundgänglig – och ett visst ointresse, hos människor i allmänhet. Så även för kulturarvet. ”Inom ramen för genomförda dialoger” har man konstaterat att ”kultarbetets aktörer” har svårt att ”beskriva kulturarvets betydelse i samhällsutvecklingen”. Man måste alltså förklara, även för kulturarbetarna själva, på vilket sätt det kulturarv de förvaltar är betydelsefullt – i princip, vad detta kulturarv är, vad det är tänkt att göra i samhället – hur man skall tänka om det.

På samma sätt för kulturarvet, som för matematiken, som människor kan missförstå som ett verktyg för att utföra beräkningar, till exempel – och inte den förståelsegenererande och demokratikstärkande kraft som den är tänkt att vara.

Kulturmiljön är en källa till kunskap, bildning och upplevelser som bidrar till att skapa en känsla av tillhörighet, delaktighet och en förståelse för vår plats i tiden. Genom utforskandet av det förflutna tränas också förmågan att förstå andra perspektiv och andra sätt att leva, vilket kan väcka nyfikenhet och engagemang vid mötet med andra människor. Däri ligger kulturmiljöarbetets potential att bidra till ett hållbart inkluderande samhälle.

När det gäller matematik kan man konstatera att det inte finns någon öppning för att man, efter att ha mött matematiken, och kanske till och med förstått den, väljer bort den – konstaterar att den är en torr och tråkig formalism, användbar för saker som man själv inte är intresserad av, irrelevant i förhållande till det egna intresset.

När det gäller kulturarvet kan man väl tänka sig att det lika gärna kan leda till aversion, kanske hat och avsky, som till en känsla av samhörighet. Vad med Nazismen? Det finns ju hur mycket idioti och ondska som helst att minnas och möta – som väl bör leda till en vilja att dra gränser, att avgränsa sig, distansera sig. Och detta väl inte bara i det förflutna? Vad med rasism, eugenetik, lobotomi, skolmatematik och tortyr? Där skall väl inte förmågan till empati tränas?

Vad som skall hända i mötet är bestämt på förhand – för matematiken liksom för kulturarvet. Det är en fråga om normalitet, om förnuft, om förståelse, insikt.

Det är […] viktigt att framtidens kulturmiljöarbete inte fokuserar på olikheterna mellan människor och på gränserna mellan grupper. Så länge man är upptagen med att definiera gränserna för vi:et är det lätt att glömma att se och engagera sig för den andre. För att finna det som förenar oss som människor behöver vi utforska det som upplevs som annorlunda.

Det finns ju ett svårt och fundamentalt problem här, en fråga om inkännandets och förståelsens gränser; frågan om, när man går mot den andra, rör sig mot honom, skall stanna och säga: hit men inte längre – detta vill jag inte förstå – här går gränsen, mellan dig och hur du tänker, känner, handlar – och jag, som är annorlunda – på ett sätt som gör att vi inte kan mötas – med mindre än att du förändras, inte jag.

Från att ha varit knutet till ett ”vi”, skall kulturarvets nu öppnas. Det skall bli gränslöst. Det skall vara för alla. Det skall vara universellt, liksom matematiken. Man kan ju fråga sig vilken ”identitet och tillhörighet” som mötet med ett sådant kulturarv kan leda till. En modern identitet, såklart, kosmopolitisk – med en insikt om möjligheten att överbrygga alla skillnader, eller en insikt om skillnadernas betydelselöshet i förhållande till det gemensamma.

Karaktäristiskt för denna sorts rapporter är att den inte tar de svåra frågorna på allvar. De får det svåra att framstå som enkelt; öppna frågor att framstå som på förhand besvarade. De säger hur man skall tänka, och drar en gräns mellan det som är rätt och fel, det som är normalt och förnuftigt, och det andra, som måste ”tränas”.