Underdogmetafysik i universitetsvärlden

På sidan 38 i Robert Pfallers Wofür es sich zu leben lohnt (2011) kom jag att tänka på den tes Johan Söderberg presenterar i Tidskriften Respons i en artikel med rubriken I backspegeln: Underdogmetafysik underblåser sekteristiska motsättningarJohans tes består i korthet i att maktens företrädare – de på toppen – kan dra nytta av en allians med de allra svagaste i samhället, i en gemensam kamp mot ett ”mellanskikt” som man lite förenklande kan identifiera med ”arbetarna”. Genom att till exempel, som Foucault, ställa sig på fångarnas sida, kan en intellektuell elit framställa sig själv om befrielsens förkämpar, samtidigt som man bekämpar en grupp precis ovanför fångarna – de anställda fångvaktarna – som själva är nästan lika stort behov av befrielse. Genom att ställa de svagaste mot de nästan svagaste motarbetar därmed denna intellektuella position skapandet av en allians mellan fångar och fångvaktare som skulle kunna leda till verklig förändring. Johans tes är att försvaret av de svagaste därför går den rådande maktens ärenden. Positionen utgör ett skydd mot en enad kamp underifrån.

Inom utbildningsområdet kan man hitta tydligast exempel på denna kamp för de förtryckta inom antipedagogiken, på 1970-talet. Ett extremt exempel utgörs av Niel Postmans och Charles Wiengartners Teaching as a subversive activity som fullkomligt osar av hat mot ”lärarna”, vilka framställs som frihetens största fiender, vilka liksom fångvaktare bör hånas och häcklas. Inte utan tillfredställelse har Johan visat för mig att min favorit – Ivan Illich – i Deschooling society, från samma tid, hänvisar gillande till Milton Friedman. På ett liknande sätt – vilket stöder Johans tes – är Postmans och Wiengartners tes genomsyrad av den cybernetiska filosofi som pekar fram mot vår tids nyliberala hegemoni. Om detta kan man läsa i Philip Mirowskis Machine Dreams.

Robert Pfaller är filosof, snarare än sociolog eller historiker, och han förstår underdogproblematiken i psykoanalytiska termer. Den teoretiska grunden för hans resonemang hittar man i Die Illusionen der anderen (2002). Idén är att civilisation hänger ihop med något han kallar ”de andra illusioner” och som syftar på vad man också kan kalla ”den symboliska ordningen” – något som inte är ens eget och som man alltid har en viss distans till. Att vara civiliserad är, kan man säga, att veta hur man uppför sig, och att uppföra sig är att följa regler som man inte helt och hållet tror på, som man inte själv har hittat på, och som det inte finns någon direkt annan anledning att följa än vikten av att uppföra sig. Indirekt fyller dessa regler dels funktionen av att upprätthålla den sociala ordningen, dels – och detta är Pfallers poäng – fungerar de som en sorts resurser för att fylla livet med lycka och mening. De är något utanför oss själva som vi, om vi är civiliserade, lärt oss att förhålla oss till på ett fruktbart sätt.

smokeEtt exempel Robert ofta återkommer till är rökande (man får känslan av att han själv röker och är extremt irriterad över kampen, i hälsans namn, mot allt rökande). Att röka är, förklarar Pfaller, förknippat med bilder, av vad det innebär att röka – vackra, storslagna, eleganta bilder. Men detta är inte våra egna bilder. Vi har inte suttit hemma i lägenheten och skissa bilder av oss själva – hur fantastiska vi är när vi röker. Detta är andras bilder, offentlighetens bilder, som vi drar nytta av genom att en liten stund leka att vi är fantastiska. På så sätt får vi ett avbrott från den tråkiga vardagen. Och att veta att göra detta är, menar Pfaller, att vara civiliserad.

Det stycke jag fastnade vid, och som fick mig att lägga undan boken för att skriva detta, lyder, fritt (ibland mycket fritt) översatt till svenska, och med förbehåll både för mina påtagliga begränsningar vad gäller det tyska språket:

Peter Sloterdijk tycks i detta avseende ha rätt när han konstaterar  att dogmatisk auktoritet idag gärna drar nytta av en allians med svaga och utsatta. Varje hänsynstagande till en svag och marginaliserad grupp, tjänar samtidigt som förevändning för nedmonteringen av en gemensamt förvaltade sociala standard.

Detta gäller inte bara för pseudopolitik med sikte mot statliga rökförbud, under förespeglingen att på så sätt skydda tex cafépersonal – som om man brydde sig det allra minsta om de högst prekära ekonomiska villkor under vilka sådan personal arbetar. Vi skall inte glömma att den så kallade ”Bolognareformen” – som studenter och lärare över hela Europa sedan hösten 2009 med liten framgång försökt avvärja – eftersom den förstör så gott som allt som kännetecknar goda universitetsstudier – nämligen likheten hos alla studenter; möjligheten att redan från början lära sig annat än så kallade ”basics”; möjligheten till utbyte med studenter som kommit längre i sina studier; friheten att följa och utveckla det man själv är intresserad av; förbindelsen mellan forskning och undervisning;  att även denna reform – som ger uttryck för en neoliberal politik som vill privatisera allt gemensamt – från början till slut genomdrivits i de svagaste studenternas namn; nämligen i namn av studenter från ”studieovana skikt”, som, antar man, inte skulle klara av att hantera den frihet som universitetet idag kräver att studenter förvaltar, och från vilka man därför, för deras eget bästa, måste undandra allt det som gör en vistelse vid universitet lönsam och det vetande man tillägnar sig användbart. Uppenbarligen har man genom dessa reformer i de svagastes namn förstört möjligheten för alla att tillägna sig den bildning som ett universitet en gång kunder erbjuda (mina kursiveringar, SL).

Det är för övrigt inte på något sätt säkert att dessa svaga över huvud taget existerar i den form som Bolognareformen förutsätter […]

Jag vill fånga upp tre saker här. Först parallelliteten mellan det som sker inom utbildningsområdet och den så kallade identitetspolitiken. När det gäller universitetet talar man inte alltid – men väl ibland – om specifika grupper avgränsade etniskt, sexuellt, geografiskt. Här ligger istället fokus på det mer allmänna faktum som består i att någon är svag; man talade tidigare, i Sverige, om ”svagbegåvade” och sedan, när detta slutade vara ok, om ”svagpresterande”. Själva skolan som sådan – de lägre delarna av utbildningssystemet, från grundskolan till gymnasiet – har i stor utsträckning fått sin nuvarande form med tanke på dessa svagaste som man vill ”hjälpa”.

För det andra, det Robert skriver i slutet, att det inte är säkert att dessa svaga ”ens existerar” i den form som reformen förutsätter. Man kan, i Pfallers eget teoretiska ramverk, tala om dessa svaga som en fiktion eller Einbildung – en ”objektiv illusion”. Med ett annat språkbruk kan man se dem som en ”social konstruktion” på det sätt som Ian Hacking förklarar (och kritiserar) i The Social Construction of What. Vad man emellertid måste lägga till den i sig riktiga insikten att dessa svaga är ”konstruerade” är att de också är verkliga. De blir kan man säga, verkliga genom skolans försorg. Här kan man tänka med Althusser och hans ISA – de svaga är en fantasi som fått materialitet, och som sådan framträder som ”ideologi”. Eller så kan man tänka ritualteoretiskt, med en sådan som Roy Rappaport och Ritual and Religion in the making of humanity. I hans terminologi skulle man kalla dessa svaga för en del av det kanoniska budskapet hos en liturgisk ordning. Detta innebär att positionen, rollen, kategorin, av ”svaga” skapas genom en viss typ av standardiserad praktik – i det här fallet de ”diskursiva praktiker” som är utbildningssystemet. När denna position väl finns där, etablerade i det sunda förnuftet, kan specifika individer ”bli”, göras till, positioneras som, tilldelas rollen som, sådana svaga. Detta kallar Rappaport för den liturgiska ordningens självrefererande budskap. Det kanoniska budskapet säger vad som finns och är möjligt; det självrefererande säger vem som är vad.

För det tredje, och detta är en smart poäng som Pfaller förklarar i Die Illusionen der anderen, är det tydligt att skolan, Bolognauniversitet, tänkt här som paradigm för det institutionaliserade hjälpandet av svaga i allmänhet, gör två motsatta saker på samma gång:  det ger sken av att hjälpa – inte minst genom att pådyvla världen ett system av kategorier, positioner, roller och till synes naturlagbundna mekanismer av förvandling mellan dessa positioner och roller – samtidigt som de därmed förhindrar verklig förändring. Det kanoniska budskapet, själva det system av nödvändigheter, lagbundenheter – till exempel existensen av svaga som inte klarar av att hantera frihet som behöver universitetsutbildning för att befrias – som hjälpinsatserna skapar genom att förutsätta dem och vara organiserade utifrån dem, utgör ett massivt hinder för hjälp – förändringsförsök – utifrån andra principer, utifrån andra grundförutsättningar om hur världen fungerar.

Frågan som detta resonemang väcker är förstås hur dessa andra grundförutsättningar ser ut som skulle möjliggöra verklig förändring – hur man, när man väl genomskådat bolognareformens pseudohjälp, eller det förändringsförhindrande sken av emancipatoriskt intresse som Johan pratar om, skall gå vidare.

← Tidigare inlägg

Följande inlägg →

3 Kommentarer

  1. Susanne

    Läser i Thom Axelssons avhandling och där står det ang skolreformerna på 1920-talet:
    ”Sandin (Sandin (1986) s 25, 36.) menar att ett grundläggande problem var att skolväsendet formades av de högre samhällsklasserna för de lägre samhällsklassernas räkning. Det var på sikt nödvändigt att skapa ett samtycke kring centrala samhällsfunktioner och värderingar som sträckte sig utöver klassgränserna. Detta samtycke, eller hegemoni, borde med tiden uppfattas som något självklart och frivilligt från alla för att kunna upprätthållas. Samtycket måste, enligt Sandin, innefatta ett visst mått av kompromiss. Skapandet av konsensus blev där- med ett sätt att överbrygga grundläggande klasskonflikter i samhället. Re- formerna kan ses som ett sätt att gå arbetarklassen till mötes, samtidigt som skolan erbjöd möjlighet att fostra, såväl barnen som deras familjer, till goda medborgare.” (s 14)

  2. Johan

    Hej Sverker,

    Du ger en koncis sammanfattning av min argumentation i Respons, och likheterna med Pfallers resonemang är slående (iof kanske det beror på en viss rundgång i referenserna, i.e. Zizek) Särskilt viktigt är detta, att mot underdog står inte en annan grupp (middledog), utan mot ställlningstagandet för den första gruppen står idén om en allmännytta, universiell och ömsesidig.

    En annan sak. Jag gör mig inga föreställningar om att alternativet vore en harmonisk förening mellan fångar och fångvaktare, som står enade mot topdog (sådana allianser är mycket kortlivade). Mellanskicktet kan vara (och har historiskt varit, om än bara punktvis i historien) bärare av en civilisationsprocess, men denna måste påtvingas både trasproletariatet och trasprinsarna, för att begränsa respektive grupps makt- och våldsutövning i sina hoods, de måste stöpas om till sin substans till en mellanmjölks-under-och-överklass, à la svenskt 60- och 70-tal. Foucault hade rätt i att se detta som en form av byråkratiskt, biopolitiskt våld. Framtiden som hans epigoner styr oss emot idag finns redan i Caracas favelas, i Neapels slum, etc.

Kommentera