Vetenskapliga meriter fungerar byråkratiskt, så som David Graeber talar om byråkrati som ett sätt att undvika den ansträngning som ligger i att förstå. En vetenskaplig merit är ett byråkratiskt konstituerat tecken som står över tolkning, eftersom det är ett resultat av ett tolkningsarbete som antagligen redan har ägt rum. Betydelsen kan förutsättas.

Man kan förstå denna situation i termer av ett förvaltande av något obegript. En vetenskaplig merit, en publikation som genomgått peer-review, bär på ett innehåll som förutsätts, men som regel inte begrips av den som möter meriten. En sekvens av sådana meriter representerar, betecknar, ett större innehåll, som likväl alltid är förutsatt. Meriter cirkulerar och får effekter, obegripta. Meritens värde är beroende av förutsättandet av dess en gång begripta och erkända innebörd. När meriten blir föremål för tolkning har något gått fel. Då är den inte längre en merit, utan en del av ett samtal.

Den process som så att säga kapslar in innebörden, en gång för alla, och tillmäter den värde, är noga reglerad, formaliserad, institutionaliserad. Man kan kalla det en ritual. En process av peer-review kapslar in ett litet stycke erkänd kunskap.

Detta inkapslade svävar dock inte i ett tomrum, utan knyts samtidigt till en person; den person som står som skapare av den värdesatta innebörden. På så sätt positionerar ritualen en person med hjälp av en inkapslad innebörd.

Vad jag funderar över är relationen mellan denna rituella logik, och det politiska samtalets. Våra vetenskaplig ritualer syftar, uttryckligen, till att undandra det inom vetenskapen erkända från politisk tolkning. Vetenskapen vill ingå i det politiska som en kraft vars styrka bestäms vetenskapligt.

Rancière karaktäriserar på ett användbart sätt demokrati som en brytning med denna typ av förutsatta auktoritetshierarkier. Demokrati framstår  utifrån vetenskapens perspektiv som närmast vansinning, eftersom alla får samma röststyrka, oberoende av meriter. Alla tilldelas lika stor kraft.

Demokratins logik är därför oförenlig med vetenskapens. Vetenskapen vill inte ingå i samtal demokratiskt, utan med bibehållande av sina interna hierarkier.

I vilken mån en röst blir hörd, inom demokratins ramar, tycks idag i stor utsträckning bero på relationen mellan det politiska och det vetenskapliga, eller, på relationen mellan det sunda förnuftet och vetenskapen. Relationen mellan det sunda förnuftet och vetenskapen är dubbelriktad, på så sätt att en röst inom det politiska kan gynnas av ett vetenskapligt konstituerat obegript som erkänns även politiskt – medan det vetenskapliga kan gynnas (finansieringsmässigt) av att dess obegriptheter cirkulerar inom det politiska. Bourdieu talar om detta som brist på autonomi, och att vetenskapen blir ”farlig” när den saknar autonomi, eftersom den, så som han tänkte sig det, då gav illegitim kraft åt vissa röster inom politiken.

Men det obegripta tycks också kunna spela en motsatt roll. Som en spegelbild av de konsekreringsprocesser som konstituerar vetenskapliga meriter tycks det finnas processer som konstituerar ett obegript med negativt värde – även här, och mycket olyckligare, obevekligt fäst vid detta obegriptas skapare. Även här bärs det obegripta upp av tecken som antas ha föregåtts av tolkningsarbete som inte behöver upprepas.

Dessa processer är såklart långt mindre formaliserade och institutionaliserade, men jag undrar om det inte kan finnas en nytta för förståelsen av att tänka dem på samma gång som den positiva meriteringen. Det vill säga som ett par: meritering och anti-meritering. För i båda fallen rör det sig om obegriptheter där värderade innebörder förutsätts. I båda fallen rör det sig om personer, vars auktoritet och sociala position definieras av det i allmänhet obegripta som de bär på i egenskap av producenter. Producenter av kunskap, och av ”skit”. På samma sätt som det är bra och i vissa sammanhang nödvändigt att meritera sig, det vill säga skapa produkter, kulturyttringar, som kapslar in det producerade och skyddar det mot framtida osäker tolkning, kan det vara skadligt, farligt, för den sociala positionen, att producera kulturyttringar som kapslas in som ”skit”, innanför ett skal som förhindrar tolkning.

Ditte förklarar att anti-meriter fungerar som svart magi. Man blir smutsig av att röra vid personer som bär på dem. På samma sätt som närhet till meriterade skänker lycka och välstånd. När meriter förs samman genereras mervärde. Effekterna sker på magins nivå och är oberoende av tolkning. En anti-meriterad människa är oberörbar, på ett motsvarande sätt som den meriterade är ärbar. De anti-meriterade söker sig till varandra och skapar bruna hål i samhällets meningsväv.