Jag skall här försöka förklara lite hur jag menar att kunskaper i det moderna samhället uppför sig som en (magisk) substans. Vilken innebörd skall läggas i termen substans? Lite förenklande är poängen att kunskap i viss utsträckning uppför sig ungefär som en vätska. Att jag kallar substansen magisk, inom parentes, beror emellertid på att vissa av dess egenskaper tycks bryta mot vad den moderna vetenskapen säger är möjligt. Substansen är till exempel osynlig, den kan fås att växa som ett resultat av en viss typ av formaliserat handlande, den bär på – eller antas iallafall bära på – olika sorters krafter, något som gör det lockande att utföra de kunskapsförmerande aktiviteterna på ett adekvat sätt.

Det är viktigt att förstå vad som skall läggas i termen uppförande. Jag har här två teoretiska referenspunkter. För det första är termen ett försök att översätta den engelska termen enactment, så som den används av den amerikanske antropologen Roy Rappaport i Ritual and Religion in the Making of Humanity (1999). Hans teori om relationen mellan ritualiserat handlande och ritualers budskap har jag tänkt berätta mer om senare. I korthet kan sägas att uppförande, i linje med Rappaports resonemang, skall förstås som ett handlande som utförs som om verkligheten var på ett visst sätt – i bemärkelsen att den innefattar till exempel just substanser, så som de beskrivits ovan. Associationen till ”att uppföra sig”, pekar här i rätt riktning. När vi är artiga handlar vi ”som om” verkligheten var på ett visst sätt – till exempel som om vi hade respekt för och tyckte om deltagarna på en fest, även om vi personligen, ”egentligen”, tycker, känner och tänker något helt annat. Rappaports poäng är att sådant handlande, när det har ritualens form  får till effekt att den verklighet som förutsätts också får en viss sorts existens; den frammanas så att säga av handlandet och blir svår eller omöjlig att skilja från de delar av verkligheten till vilken det rituellt frammanade så att säga tillfogas.

Den andra referenspunkten utgörs av ett psykoanalytisk resonemang kring handlande ”som om”. En klassisk referens är den franske psykoanalytikern Octave Mannonis uppsats ”Je sais bien, mais quand même” i Clefs pour l’imaginaire ou l’Autre Scène (1969). På svenska betyder uttrycket ungefär ”Jag vet mycket väl, men likväl”. Mannonis analys handlar om situationer av ”förnekelse” – Freuds Verleugnung – där vi å ena sidan vet att ett visst försanthållande strider mot den verklighet vi har framför ögonen och därför (för att tala med Popper) är så att säga ”falsifierat”, men där vi å andra sidan ändå av någon anledning fortsätter att håller fast vid och ”tro” på det. Hur man skall förstå detta har nyligen diskuterats av den österrikiske filosofen Robert Pfaller, i Die Illusionen der anderen (2002). Pfaller kopplas den psykoanalytiska teorin till antropologi och kulturteori på ett liknande sätt som jag försöker göra här i anslutning till kunskap.

I linje med dessa två referenspunkter skall kunskapssubstansen förstås som resultatet av ett uppförande, av ett handlande utfört som om kunskaper var en del av verkligheten med en viss uppsättning (magiska) egenskaper. Det är alltså inte fråga här om att fånga någon särskilt sann eller fullständig innebörd av ordet ”kunskap”. Med en parafras på Max Weber kan man säga att syftet är att beskriva vad kunskaper ”måste vara” för att vårt handlande i relation till kunskaper skall kunna framstå som rationellt.[1] Fokus ligger särskilt på institutionaliserat handlande, handlande inom utbildningssystemets och universitetsvärldens ramar.

Angreppssättet kan även förstås i termer av att ta metaforer på allvar. Vad jag syftar på kan tydliggöras med följande citat, från översättarens efterord till den engelska utgåvan av Hans Blumenbergs Paradigmen zu einer Metaphorologie:

Absolute metaphors compensate human beings for their lack of fit with a world in which they must act in order to stay alive, but in which they can only act at all purposefully if their actions are informed by a foreknowledge of what that world is and how they stand in relation to it.

Kunskaper är knutna till metaforer som tas för givna i så hög utsträckning att vi betraktar deras metaforiskt bestämda logik som delar av verkligheten själv. Och utifrån det perspektiv jag anlägger här utgör de därmed också delar av verkligheten, i den bemärkelsen att det inte finns något annat, mer verkligt, än det som ”tas för givet” på precis detta sätt. Kunskaper finns där, som något att ha, något som växer, något som behövs och saknas. Ta nedanstående citat, som hämtats från Forskning och Framsteg:

För att öka tilliten och minska faktaresistensen krävs det mer av många – en grundsyn att forskning och systematiska studier ökar vår samlade kunskapsmassa och ger oss större möjligheter att fatta kloka beslut. Det behövs kunniga och engagerade lärare i skolan och den högre utbildningen.[2]

Kunskap har här formen av en ”massa” som kan växa. Det som får den att växa är ”forskning och systematiska studier”. Väl där har kunskapsmassan effekter. Ordet ”faktaresistens” för tankarna till sjukdomar som kan botas med antibiotika; metaforen låter människors dumhet anta formen av en bakterie, en sjukdom, som ”fakta” kan bota, men dock inte de som blivit resistenta. En ökad kunskapsmassa skall komma till undsättning. Om forskningen, som får kunskapsmassan att växa, skall vara ”systematisk”, så skall lärarna, som skall sprida denna massa över den faktaresistenta hopen, vara ”engagerade”. Vi ser två väsensskilda logiker i spel – den ena kyligt systematisk, den andra hjärtligt engagerad.

George Lakoff och Mark Johnsons klassiska Metaphors We Live By (2003 [1980]) handlar om hur metaforer strukturerar det dagliga livet och får världen att hänga samman.[3] På ett sätt som passar precis med hur jag försöker förstå skolan förklarar de hur metaforer oftast undgår vårt reflekterande medvetande. Metaforerna anger istället riktlinjer, för tänkande och handlande, som vi följer ”mer eller mindre automatiskt” (p. 3). Det är denna undflyende karaktär hos metaforerna som Pfaller utvecklar med hjälp av psykoanalysen. Om filosofin vanligtvis förstår verklighetens problem som relationen mellan en känd, uppenbar yta, en fenomenvärld, bakom vilken det döljer sig ett ”ting i sig”, hur verkligheten egentligen är, som vi inte kan komma åt, förklarar Pfaller att det vi inte kan komma åt, det som undgår oss, är precis ytan; verklighetens struktur är ”uppenbar”, men likväl bortom den medvetna reflektionens horisont. Det är detta ”uppenbara”, hur kunskaper är för oss, utan att vi lägger märke till det, som jag vill försöka säga något om.


 

[1] Jmf. Max Weber, ‘Die“ Objektivität” Sozialwissenschaftlicher Und Solzialpolitischer Erkenntnis [1904]’, in Gesammelte Aufsätze Zur Wissenschaftslehre (Tübingen: J. C. B. Mohr (Paul Siebeck), 1922), p. 191.

[2] Patrik Hadenius, ‘Vår Kamp Mot Faktaresistens’, Forskning & Framsteg, 2016.

[3] Både Blumenberg och Lakoff & Johnson diskuteras utförligt av Alexandra Guski i Metaphern Der Pädagogik : Metaphorische Konzepte von Schule, Schulischem Lernen in Pädagogischen Texten von Comenius Bis Zur Gegenwart (Bern: Lang, 2007). Deras respektive metaforteorier utgör fonden för en detaljerad redogörelse för metaforer inom pedagogiken.