Magi innefattar alltid ett mått av obegriplighet, det vill säga något vi å ena sidan vet ”finns där”, men som vi å andra sidan ”vet med oss” att vi inte till fullo förstår, eller ”har kunskap om”, insikt i – hur man väljer att tala om det.

Huruvida magi ”lyckas” beror, tror jag man kan säga, på hur människor förhåller sig till detta obegripta, och man kan därför också säga att denna relation är en fråga om makt, ”mikromakt” kanske.

En normal vardaglig hälsning, där någon svarar ”det är bra, hur är det själv?” på frågan ”hur är det?” utgör ett möjligt exempel. Vi vet inte hur personen egentligen mår, det hör till ”hälsningsritualen” att man inte fördjupar sig i detta. Båda två, som hälsar, vet att de ”inte vet”, men de accepterar påståendet ”bra” som ”sant”. Denna sanning blir därmed, på ett specifikt sätt, en del av verkligheten: vi mår ”verkligen bra”, båda två och detta kan sedan utgöra utgångspunkt för annat, till exempel samtal, samarbete. Man kan här tala om en ”andre som antas tro” – vi förhåller oss, båda, till den andra som om hon trodde på det vi sa. Medvetandet är inte särskilt mycket involverat i detta ”ovetande” och detta ”accepterande”.

Ett motsatt exempel utgörs av journalister som förmedlar forskningsresultat. De vet, per deras definition som journalister, att de inte ”har insikt i” den forskning de pratar om, men de ”vet”, i bemärkelsen att de ”litar på”, att det de förmedlar är riktig. Med psykoanalysen kan man säga att journalistiken förhåller sig till en ”andre som antas veta”. Denna relation kan förmodligen vara mer eller mindre genomreflekterad, medveten.

Skolan, som jag ofta återkommer till, kan ses som en ganska komplicerad mellanform. Å ena sidan skickar våra barn till skolan på samma sätt som vi hälsar på varandra; vi utgår från en kollektiv ömsesidig ”tro” på skolan, samtidigt som vi inte nödvändigtvis varken tänker oss ha insikt i hur skolan fungerar eller ens tänker oss att den fungerar. Å andra sidan, och i motsats till hälsandet, kan denna relation förmodligen oftare vara mer medveten, reflekterad. Vi kan tänka: korkade himla skola, som bara finns där för att så många dumbomar tror att den fungerar. Detta är ett annat, mer medvetet, sätt att förhålla sig till en ”andre som antas tro”. Vi bidrar såklart till att upprätthålla bilden av att ”alla andra tror”, när vi skickar våra egna barn till skolan, vilket genererar en situation där alla kan tro sig vara den enda insiktsfulla i en värld av dumbomar. Å tredje sidan finns förmodligen dessutom ofta i bakgrunden en ”andre som antas veta”, i bemärkelsen att vi tror oss veta att skolan faktiskt behövs som förmedlare av en forskning vi själva inte riktigt förstår.

Poängen jag tänkte göra här handlar om forskningsresultat som en del av verkligheten. Jag tror man kan säga att forskningsresultat alltid innefattar ett mått av obegriplighet. Detta är vad som gör dem ”heliga”, something that ”stands apart”; de bär på någon typ av magisk kraft. Detta är nödvändigt inte minst eftersom de tas till intäkt för att rättfärdiga kulturella skillnader, forskningens finansiering, kort sagt.

Att vara en framgångsrik forskare är att skapa ett stort mått av obegriplighet som andra, helst alla, ”litar på”. Jag tror att forskningsresultat kan accepteras på många olika sätt. Som en hälsning, det vill säga som en tom självklarhet; som en obegript sanning; som något man är tvungen att acceptera, trots att man inte vill – för att ge några exempel. Vilken reaktion det obegripta väcker beror, såklart, på ytan, som kan förstås som ett tecken, som ett ”jag mår bra!”.

Det är i denna kontext man skall förstå den ”magi” som humaniora försöker omge sig med i form av, till exempel, namn (Foucault, Derrida), metoder och traditioner (posthumanism, cybernetik, western marxism), ord (ontologi, nätverk) experimentella litterära former (svdmla, lkwmåäaääää), och så vidare. De är tecken som skall generera acceptans, på ett liknande sätt som siffror, formler och statistiska p-värden.

Kan det vara så att humanioran accepteras, i rätt stora grupper, motvilligt? Som skräp som borde bort. Det vill säga inte så som journalister accepterar naturvetenskap.

Kan man kanske se en skillnad inom humaniora, mellan den strategi som består i att använda tecken vars innebörd förankras även utanför humanioran, så som det engelska språket och ”peer-review”, och en strategi som består i att försöka etablera, så att säga, egna tecken – vilket såklart är mer anspråksfullt och svårare?