Reflektion kring metod och magi

Magi kan definieras som försök att åstadkomma något genom att utföra en viss handling på ett visst förutbestämt sätt. Detta förutbestämda sätt kan man i sin tur tala om som en ritual, till exempel så som Roy Rappaport (1999) definierar ”ritualens form”. Karaktäristiskt är att fokus inte ligger på det som skall skapas, utan på ”metoden”. Om man inte får det resultat man hoppas på – något som ofta händer – tänker man inte ”fritt” kring resultatet, utan jämför utförandet med en mer eller mindre formaliserad mall, en ”ritual” i ordets äldre betydelse som bok som beskriver ”det rätta handlandet”. Karaktäristiskt är även att det inte är uppenbart vad det egentligen är som skall åstadkommas – det kan handla om att ”frambringa” något som i sin tur bara kan ”detekteras” med metoder (dvs handlingsmönster) som liknar de som tänks som ”produktiva”.

Utifrån detta tänkesätt kan man se utbildning som magi. Varför?

  • Det finns böcker som beskriver det rätta handlandet, dvs metodhandledningar. Till detta kommer lärarutbildningar, som syftar till att ”rikta in” lärarna mot detta handlande. Det finns en hel teori om pedagogiskt handlande.
  • Handlandet syftar till att åstadkomma effekter. Detta är typiskt för magi, såklart: man utför en handling på ett visst sätt, för att få något specifikt att hända.
  • Effekterna har en för magin typisk form av svårgripbara ”entiteter” – jag tänker här på kunskaper, kompetenser, förmågor, och så vidare – det finns en ganska rik vokabulär för att beskriva vad utbildning skall leda till.  Att man över huvud taget vill skapa dem beror på att man förknippar dem med ”effekter” som de i sin tur, väl skapade, skall ha, liksom automatiskt, som små kraftbollar.
  • Existensen, halten, valören, hos det som utbildning skall åstadkomma kan bara registreras inom ramen för samma ”institution” – magi utövas ofta inom strikt satta ramar, av en avgränsad grupp – som inom vilken de skall produceras. Och, vilket väl inte vore nödvändigt utifrån magins allmänna definition, de handlingsmönster genom vilka resultatet ”mäts” är snarlika de genom vilka det skall ”frambringar”. Tänk på skolans prov, och hur de liknar förberedelserna inför provet.
  • När resultatet uteblir, rör sig ansträngningarna att förbättra och förändra, inom tämligen strikta ramar. Etiskt (dvs i motsats till emiskt) kan man säga att resultatet är sammanvävt med den metod genom vilken det skall skapas och med vilken det detekteras. En annan ”fremgangsmåde” skulle förändra resultatets ”natur” så att det inte längre var fråga om ”samma sak”.

Utifrån denna terminologi kan man fråga när utbildning blev magisk, eller: när utbildning som magi började ta plats i de samhällen som vi kallar moderna. Detta händer, utifrån detta synsätt, när praktikerna börjar standardiseras, när det skrivs ”ritualer” (böckerna) som säger hur man skall göra, när man börjar tala om resultatet på ett sätt som är ”institutionaliserat”, separerat från ”vardagsdiskurser”, det som Illich kallar det ”vernakulära” språket.

Det jag funderade över som gav mig impulsen att skriva detta vad hur som helst inte pedagogik. Det var bara intro. Jag funderade över vetenskapen och den ”vetenskapliga metoden”. Här är det ju uppenbarligen också fråga om magi; ett handlande med ännu större anspråk än pedagogikens, eftersom det som skall frambringas är ”ny kunskap”, det man idag talar om som ”forskningsresultat”.

Om man tar pedagogiken som utgångspunkt, som paradigm – när blev forskning en ritual? När kom vetenskapens metodböcker? Google ngram visar följande:

Inte bara utifrån just dessa två sökningar, men ändå: det stämmer rätt bra med min förförståelse att det är kring mitten av 1800-talet som vetenskapen blir lite som idag (vilket också får stöd av tex Herbert Schnädelbach).

Men det blir faktiskt lite mer intressant (tycker jag) om man bara tittar på svenska titlar. På svenska kommer böcker om ”vetenskaplig metod”, ”forskningsmetod” och ”forskningsmetodik” först efter andra världskriget. Och gissa i vilka ämnen? Det är inte den teoretiska fysiken som tycker sig behöva metodhandböcker utan pedagogiken och samhällsvetenskapen – och sedan humaniora. Discipliner som hoppas på den vetenskapliga magin. Böckerna handlar, såklart, om hur metoden skall förmedlas, inte minst inom ramen för lärarutbildningen.

libris

Även om metoderna är uttryck för ”magiskt tänkande” så betyder inte detta att de inte har några effekter. Snarare får man tänka som Rappaport, eller för den delen Louis Althusser, om hur vi liksom spelar upp, för oss själva, de idéer som vi byggt in i våra ritualer, så att kunskap blir och görs mäktig och kraftfull, genom de konventioner genom vilka den erkänns, examina, betyg, titlar och de fördelar de är förknippade med. Som om dessa fördelar blott ”representerade” fördelar på en annan nivå, en kraftfullhet, en prestation på den autentiska kunskapens nivå, som ”belönas” genom konventioner.

Men ritualernas innehåll, både på handlingens nivå och mytens, säger såklart mycket om vad det är som samhället – kulturen – vår kultur – värdesätter, vi värdesätter.

Jag fascineras av statusen som ”peer-review” har fått på sistone. Det är verkligen en minimalistisk ritual. Det enda som krävs för att något skall bli ”vetenskapligt” är att en avgränsad grupp människor godkänt det. Inte längre något utestängande av känslor och fantasi, inte systematik, inte empiri, inte disciplin, osv. Istället att lyckas vinna en grupp forskares formella godkännande – då har det så att säga hänt, då har skapelsen skett: ny kunskap har skapats. Uppenbarligen är detta en helt konservativ ritual, som bara accepterar sådant som ”accepteras”, men samtidigt en extremt – kan man väl säga – tolerant ritual som låter ”forskare” göra precis hur de vill, så länge de godkänner varandra.

Min hypotes är att denna ”kärnritual” växer fram när vetenskapen som helhet börjar bli mer av ett system. Peer-review är, genom frånvaron av ”innehåll” både vad gäller de vetenskapliga kunskapernas natur och forskningsprocessen, något alla forskare kan enas om. Samtidigt fyller det vad Rappaport kallar en ”självrefererande” funktion av att positionerna forskarna genom att fördela forskningens ”resultat” mellan ”utförarna”; vad man med Bourdieu kan tala om i termer av fördelning av ”symboliskt kapital”.

På samma sätt som globalisering, vad Latour kallar långa nätverk, stabiliserar funktionen och den i praktiken implicita innebörden av ”pengar” – som David Graeber förklarat – och utbyggnaden av utbildningssystem gör ”kunskaper” till en ny sorts globalt giltig ”valuta” – så stabiliserar och homogeniserar sammanvävandet av mekanismer för erkännande av forskningsprestationer innebörden av ett ”forskningsresultat”.

Den svårare frågan, som Bourdieu inte riktigt tar sig an, är hur det ”sekulära”, administrativa, konventionella, sociala arrangemanget med ”peer-review” förhåller sig till den ”magiska nivå” som får det att framstå som rättmätigt, rimligt, legitimt, nödvändigt, det vill säga vad som egentligen ”ligger i” forskningsresultaten.

Jag började med att skriva om metod som handlingsrecept. Kanske blir det för forsknings som för utbildning, att denna idé glider allt längre bort från medvetandet, när ritualen väl etablerats – man vet att det som ger forskningen dess särart har något med ”metoden” att göra, men det blir allt färre som någonsin möter en diskussion av vari denna metod egentligen består och försöker besvara frågan om varför metoden ”fungerar”. Så upprättas istället en yta för den personliga tolkningen.

Så tror jag att det är: metodhandledningarna är en signal på att en ritual håller på att ta form. När formerna är klara och omöjliga för ”det politiska” att förändra, då kan metoden och myten bli en fråga för experter.

← Tidigare inlägg

Följande inlägg →

4 Kommentarer

  1. Framförallt humaniora har konstruerat ”magi” med sina kvalitativa och tolkande metoder. Helt utestängande för den ”vanliga och obildade” människan. Ogenomträngliga och obefintliga metodredovisningar, och ”vips” har någon sagt sanningen om en text, ett verk, etc. Jag vill slå ett slag för den ordentliga och replikerbara metodredovisningen!

  2. kul läsning! Jag har mest tänkt på den heuristiska metoden när jag kopplat magi och metod. Har inte tänkt på kopplingarna till metodhandlingar eller formaliserade kriterier för vetenskap, t ex peer review i motsatsen till idén om ett vetenskapligt ethos.

    Tyckar det är intressant också att du tar upp mystifierandet av metod:

    ”Kanske blir det för forsknings som för utbildning, att denna idé glider allt längre bort från medvetandet, när ritualen väl etablerats – man vet att det som ger forskningen dess särart har något med ”metoden” att göra, men det blir allt färre som någonsin möter en diskussion av vari denna metod egentligen består och försöker besvara frågan om varför metoden ”fungerar”. ”

Kommentera