Inom sociologin talar man ibland om att ”bryta med det sunda förnuftet”. Idén kan förmodligen tänkas tillbaka till Hegel, som såg historien som en sekvens av ”upphävningar/upphöjningar” som innefattade ett sorts ”nej” till det givna. En väldigt snarlik tankegång kan man hitta närmare vår tid, 1910, när Cassirers, förmodligen med Hegel i åtanke, i Substanzbegriff und Funktionsbegriff förklarar att ”Negationsakten måste förstås som ett uttryck för en positivt skapande prestationsakt”. Idén var central för den franske filosofen Gaston Bachelard, som skrev en bok med den talande titeln Nejets filosofi  (1940). Den gavs en ny tappning av Louis Althusser på 1960-talet. Donald Broady förklarar tankegångens epistemologiska betydelse i sin avhandling om Sociologi och Epistemologi (1991) med huvudsaklig hänvisning till den franske sociologen Pierre Bourdieu som gärna ville se sin begreppsapparat – med kapital, habitus och fält – som väsensskild från vardagsvetandet i samhället den handlar om.

Bachelard skrev mest om naturvetenskapen, som genom en oändlig sekvens av brytningar rör sig bort från den ”mänskliga” bild av verkligheten som faller sig mest naturlig för oss människor, mot en, som han menade, allt renare, allt mer matematisk förståelse. Bourdieu skrev om samhället och återkom ofta till de särskilda svårigheter som detta objekt för med sig; att verkligheten redan alltid är tolkad, att alla redan tror sig veta alldeles tillräckligt bra hur verkligheten består av och fungerar.

Med hjälp av lite psykoanalys kan man ge ytterligare spets till Bourdieus resonemang: det normala är inte bara att människor tror sig veta hur verkligheten fungerar, de tror sig också ofta bära på en bättre förståelse än sina medmänniskor, en som man tänker sig ovanlig förmåga till insikt i sakernas sanna natur, ett genomskådande av den sociala verklighetens ytliga spel. Människor förhåller sig därmed, kan man säga, till (åtminstone) två parallellt existerande verkligheter: en ytlig, som man ofta ser sig nödgad att följa i praktiken, på arbetet, i kontakt med skolan och andra myndigheter, idag kanske: på FaceBook, för att inte ställa till med bråk; och samtidigt en ”egentlig”, som man bara delar med de närmaste, eller ingen alls – en personlig sanning, som oftast just genom att den inte offentliggörs, sällan utmanas.

För att ”bryta” räcker det därför inte att presentera en annan bild av verkligheten än den som tas för given. En sådan bild kan enkelt läggas till raden av envars andra sådana bilder. Kanske är det framför allt sådant genomskådande som humanioran idag ägnar sig åt? Ett ganska inåtvänt skapande av bilder av hur det egentligen är, som blir disciplinernas stolt förvaltade egendom, utan att någonsin på allvar utmanas.

Friktion uppstår när någon sådan bildskapare vill göra gällande att hon bär på sanningen. Jag har skrivit lite om sådan friktion tidigare, som uppstod när en matematiker pratade med humanister om dataanalys. Utan matematiker kunde humanister av olika slag diskutera, fritt och friktionslöst, olika möjliga tolkningar och analyser. När matematikern inte ville ingå i detta trevliga diskuterande och istället ägna sig åt monologiskt sanningssägande blev det dålig stämning. För någon tid sedan kanske det skulle räckt för matematikern att lyfta handen för att tysta humanisternas sorl. Inte nu. Om matematiken förlorat denna förtrollande makt kan man tänka sig hur omöjligt det är idag för en humanist att utmärka sig på ett sådant sätt att det jämlika samtalet omvandlas till en relation av förklarare och åhörare.