I en bok om Hegels syn på uppfostran förklarar den tyske filosofen och konstsamlaren Gustav Thaulow att ”absolut ingenting får komma in i människan”, som inte redan finns där ”som en potens”. Detta är en formulering av pedagogikens grundsats, som säger att läraren inte skall pådyvla eleven ”kunskaper” och ”färdigheter” och annat, utan istället har uppgiften att hjälpa barnet att växa. Inom pedagogiken kallas metoden ofta ”sokratisk”, med hänvisning till Platons dialog Meno där en lärare genom frågor hjälper en slav att upptäcka – så att säga inom sig själv – beviset för en matematisk sats.

Vad boken om Hegel tillför är den teologiska inramningen av denna idé i början av 1800-talet. Pedagogiken har i stor utsträckning sitt ursprung i 1800-talets Tyskland och vad gäller uppfostran vad det en plats och tid präglad av kristen ortodoxi, ganska uppenbart i syfte att disciplinera – i kontrast mot den sekularisering som Europa så sakteliga genomgick i övrigt.

Den teologiska anledningen till att uppfostran inte får vara ”lärarens verk” är att den frigörelse, barnets rörelse från naturen till Gud, till att bli ”Guds barn”, måste vara Guds verk. Det finns och har länge funnits stråk inom teologin (pelagianism)  som menat att människans frälsning ligger i hennes egna händer, och att hon har en medfödd kapacitet att leva ett liv utan synd. Nästan alla teologer har emellertid sett denna idé som kättersk, eftersom den ger för stor makt åt människan, på Guds bekostnad. Det normala, som också utgör pedagogikens utgångspunkt, är att människan föds hjälplöst syndig och bara kan lyfta sig från detta naturtillstånd – av egoism, drifter och syndiga begär – genom Guds nåd. Då det är fråga om uppfostran, eller skola för barn, har läraren därför den prekära uppgiften att utgöra Guds redskap på jorden, och aldrig tillföra något så att säga ”av sig själv”, inte ”förmedla” något till barnet, utan bara hjälpa relationen mellan barnet och Gud på traven – till exempel genom, som det ofta och ganska problematiskt var fråga om, ledande frågor.

Man talar ibland om den situation som då uppkommer i termer av en pedagogisk paradox. Frågan är hur pedagogiken skall kunna leda barnet till en önskvärd slutpunkt – av självständighet, frihet, ansvarstagande, och så vidare – utan att styra henne. Tanken är, som pedagogikens grundsats säger, att barnets utveckling måste komma inifrån och hindras och störs av varje försök till direkt påverkan. Vad man måste förstå är emellertid att det inte finns någon paradox här så länge Gud finns kvar i bilden – som en vägledande och utvecklande kraft med ett entydigt mål – en entydig målbild, som man skulle kunna uttrycka det. När denna bild förlorar sitt grepp om tänkandet, under 1800-talet, uppstår frågan om vart barnen genom sin inre utveckling egentligen är på väg. Vad är det till exempel som hindrar de naturliga drifterna och egoismen att rent av förstärkas i skolan när läraren aldrig ingriper – så som kanske i viss mån sker i skolan idag, en bit in på 2000-talet?

Det torde framgå att pedagogiken, när nu inte bara Gud försvunnit ur bilden utan målet också förskjutits från det dygdiga – som Hegel uttryckte det, sedliga – livet, till förmågan att vara anställningsbar genom att bära på de rätt kunskaper, kompetenser, attityder och förmågor, idag befinner sig i ett förvirrat tillstånd. Den pedagogiska metoden – att läraren skall vara Guds redskap på jorden – passar dåligt med det faktum att vi inte längre förstår oss själva i kristna termer och dessutom, kanske just därför, i stor utsträckning försöker leda barnen till sådant som pedagogiken tidigare försökte frigöra dem från, till exempel framgångslust och tävlingstänkande.

Pedagogikens idé är att en viss del av människan, både vad gäller barnet och vad gäller läraren, måste uteslutas, för att ge plats åt en viss process av växande. Idén utgår från tanken om syndafallet, där människan, sådan hon är som helhet, är oförmögen att sträva efter det rätta och goda. Vad hon dock bär på är en förmåga att ”överlämna sig”, eller hur man skall uttrycka det. Det finns så att säga ett fragment kvar i människan som gör det möjligt för henne att bli hjälpt, eller bli vägledd, och istället för att försöka själv bör hon därför lägga sin energi på att hålla tillbaka, förtränga, det som i övrigt är hennes eget. Det är som att hon inom sig har en Guds röst, som hon bara kan låta sig ledas av om hon lyckas tysta sin egen jordiska driftskakafoni. Människan blir i detta tänkesätt huvudsakligen sitt eget hinder, som måste övervinnas för att det goda och rätta, som något väsentligen omänskligt, nämligen gudomligt, skall kunna göra sig gällande.

Man kan förstå detta som en inte jättekomplicerad, men lite komplicerad, begärsstruktur. Människan litar inte på sitt eget begär, det som kommer från hennes ”naturliga inre”, men tror sig likväl bära även på ett annat begär, som är det rätta, eftersom det inte kommer från henne själv utan från Gud. Hon för därför en kamp mot sitt naturliga jag, och detta är den kamp som pedagogiken försöker vinna.

Det intressanta är att forskningen, så som den tog form vid samma tid, följer en snarlik logik. Även där måste människan överlåta sig åt något delvis omänskligt, nämligen rationaliteten, förnuftet. Jan Goldstein, Lorraine Daston, Peter Galison, Theodor Porter, George Levine är några av de historiker och historiskt inriktade vetenskapsteoretiker som visat hur subjektiviteten och fantasin, inbillningsförmågan, från andra halvan av 1700-talet trädde fram som vetenskapens ”inre fiende”, som ständigt hotade att leda sanningssökandet på avvägar. I den mycket talande titeln på sin bok – Dying to Know – fångar Levine paradoxen, som bestod i att helst allt mänskligt måste utplånas, för att sanningen skulle kunna komma till sin rätt. Daston och Galison talar om detta i termer av mekanisk objektivitet, att människan, i sitt forskande, helt skall låta sig ledas av opersonliga regler, så att hennes personlighet, allt av känslor och begär som hör till det subjektiva, utesluts från forskningen.

Metoden blir forskarens lärare, som skall leda, utan att styra. Och utan Gud, utan eskatologi,  får såklart forskningen sin egen paradox: hur kan man veta att forskningen går mot rätt mål? Man kan se Bruno Latours appell till de moderna, som han gärna kallar oss, att ta forskningen mål i våra egna händer, som ett försök att ta konsekvenserna av Guds död. Han vill förklara, att om vi nu bestämt oss för att Gud inte finns, då finns det ingen utan oss själva som kan ta ansvar för vart vi rör oss. Och protesterna mot denna idé går att förstå i teologiska termer: hur kan det vara en uppgift för (fallna) människor att säga vart forskningen skall gå?

 

Idag är forskningens mål redan i människors händer på samma sätt som skolans: forskningen skall bidra till länders tillväxt och konkurrenskraft, om inte  till mer behjärtansvärda men likväl människosatta mål som demokrati och fattigdomsbekämpande. Både forskningen och pedagogiken diskuteras dock fortfarande i termer som färgats av teologin. Vi ställer inte mål mot mål, utan styrning mot frihet. Pedagogik försvarar med näbbar och klor sina idag helt förvetenskapligade teorier om lärande som ”självverksamt” inre växande; Forskare försvarar sin ”akademiska frihet”, snarare än klart artikulerade mål för vad forskningen skall leda till, som om det fanns en forskarnas inre gudomliga kompass, som behövde skyddas från politikens och ekonomins stök och bråk.

Med ”forskningens skolifiering” syftar jag på tendensen, som verkar finnas där, av att även forskningen, liksom skolan länge redan gjort, låser fast sig i standardiserade former för kritik, som utgår från motsättningen mellan en inre potential, och en yttre, politisk, ekonomisk, alltid social, stökig, smutsig, verklighet, som ständigt hindrar denna potential från att realiseras.

Tanken bakom både skolans och vetenskapens kamp för att få göra sin egen inre logik gällande är att denna logik utgör en bättre väg mot befrielse än politikens. Istället för att sträva efter mänskligt satta mål, säger pedagoger och forskare att det är bättre – på sikt, kanske man tillägger – att låta den fria forskningen och det inre växandet – få verka. Det är en tro som idag kan formuleras i termer av en dubbel kunskapstillväxt: den kollektiva driven av forskning, och den individuella driven av lärande; det är en tro på kunskapens emancipatoriska kraft. Och när emancipation inte infinner sig, omvandlas denna tro i frustration och kritik mot de onda krafter som man tror sig hindrade av.

Skolan har betydligt mer erfarenhet av denna figur än forskningen. Pedagoger har klagat, liksom forskare gör nu, sedan början av 1800-talet. Utbildningshistoriker som Jürgen Oelkers och Fritz Osterwalder har förklarat kopplingen mellan denna klagan och teologin (liksom jag också försöker göra här). Här har vetenskapsteorin en hel del att lära. Bruno Latour hör till de som fattat vad det är fråga om.

Inte minst viktigt är vad som händer med forskningspraktiken i rörelsen mot positionen av misslyckad frälsare. Man kan förmoda att forskningen, liksom skolan, blir en ytlig ritual, separerad av en ständigt kritiserad avgrund, från det autentiska och emanciperande sanningssökande som den, verkligheten till trots, likväl fortsätter att se som sin sanna natur.