Žižek har skrivit ytterligare en bok: ”Den nya klasskampen. Den sanna orsaken till flykt och terror.”  Den innehåller ett avsnitt som heter ”Att bryta med vänsterns tabun”. De idéer han menar att man måste bryta med är följande.

För det första att ”sanningen” om ondskefulla handlingar skulle vara dolda i människors inre, i berättelser om vilka de är och vad de varit med om; idén att ytan är missvisande och att vi måste söka oss bakom den för att förstå. Tvärtom, säger Žižek, är de berättelser vi omhuldar som vår inre sanning falska, medan sanningen finns på ytan, i det som visar sig, i handlandet. Så är det för pakistanska män som våldtar vita kvinnor, lika mycket som för giriga företagsledare och korrupta politiker.

För det andra att värnandet av den västerländska modernitetens värden är liktydigt med eurocentrism och imperialism. Tvärtom måste vi stå upp för de moderna idéer som är värda att försvara: demokrati, jämställdhet, individuell frihet (kanske ”mänskliga rättigheter”). Kapitalismen vill gärna samla alla kulturer under sitt eget paraply, utan besvär med sådant.

För det tredje att viljan att försvara sitt eget sätt att leva skulle vara ”protofascistiskt eller rasistiskt”. Istället för att kritisera människor för att de står för hur de vill ha det, skall vänstern förklara att det egentliga hotet mot möjligheten att leva att gott liv faktiskt inte kommer från invandrarna utan dels från kapitalismens härjningar och dels från precis de politiska krafter som lägger mest vikt vid att hålla invandrarna borta. Problemet är med andra ord inte att viljan att försvara sin ”livsstil”, utan metoden, som är grundad på bristande insikt om hur världen fungerar.

För det fjärde känslan av att inte vara tillräckligt ”tolerant”, känslan av skuld. Här knyter Žižek an till Freuds analys av ”överjagsdynamiken” vars främsta drag är att om man ger efter för dess krav, och känner sig skyldig, och anpassar sig, och gör som man känner sig tvingad – då ökar både skulden och kravet. Börjar du följa din smutsnoja och tvätta händerna mer noga – då kommer händerna bara att kännas mer smutsiga, du kommer att tänka på dem hela tiden, och du måste tvätta dem mer och mer. Vi måste inse att det inte går att tillfredsställa kravet på fullständig acceptans av religiösa och kulturella idéer som inte passar hur tex Sverige fungerar (tabut mot fläskkött, krav på separation av män och kvinnor, krav på slöja, etc).

För det femte idén att människor i muslimska länder, där religionen är sammanvävd med det politiska,  skulle vara irrationella i den bemärkelsen att de ”tror på Gud”, trots att Gud ju, som alla vet, inte finns (detta är mitt försök att förklara Žižeks poäng). Tvärtom, förklarar Žižek med hänvisning till Talal Asad, var det inom Islam som skillnaden upprättades mellan det privata och det offentliga. I Koranen står det att man får tro, tänka och tycka som man vill; att det är en privatsak. Däremot är det strikt reglerat vad man får säga och göra offentligt. Denna ”ytlighet” hos de religiösa påbuden säger ingenting om deras relativa stränghet. Om jag förstår Žižek rätt menar han att vi inte skall göra någon radikal skillnad mellan de sekulära normer som reglerar det moderna västerländska gemensamma, och icke-sekulära kulturers motsvarigheter.

För det sjätte föreställningen att det finns en emancipatorisk potential i lidande. Vi tenderar, säger Žižek, att tro att de som flyr, på grund av sina smärtsamma upplevelser, skulle vara godare än oss andra, välmående västerlänningar. Istället måste vi förstå att det inte finns något gott, inget välgörande, i smärta och lidande. Efter lidande är man lika rasistisk som tidigare – kanske har det irrationella hatet snarast vuxit. Enda vägen mot befrielse, menar Žižek, går genom förståelse för vari problemet ligger, en förståelse som bara kan nås genom sociologisk och ekonomisk analys. På annat håll formulerar han det som att man måste lära sig, bildas till, att på ett vettigt sätt verka för sin egen befrielse.


Min tolkning av Žižeks förslag till hur vi skall tänka:

För det första måste man göra en skarp skillnad mellan olika aspekter av det sekulära moderna. Det är till exempel bra att vi inte könsstympar flickor och stenar homosexuella och att vi värdesätter demokrati, alla människors lika värde och individuell frihet. Det är idéer värda att försvara. Samtidigt har modernitetens sin kapitalism, som härjar runt och är på väg att komplett förstöra hela världen. Det är i kapitalismens egendynamik som det främsta hotet ligger. På andra plats kommer hotet från de högerpopulistiska krafter som enligt Žižek får växa på grund av en felaktigt tänkande och felaktigt agerande vänster.

Efter att vänstern släppt ovanstående tabun kan den ta fasta på emancipation både inom det moderna sekulära och i alla möjliga andra mer eller mindre icke-moderna samhällen och kulturer. Det gäller att ställa sig på de förtrycktas sida, oavsett i vilken kontext de befinner sig.

Respektieren die anderen nicht einfach; bietet ihnen einen gemeinsamen Kampf an, da unsere Probleme heute gemeinsamene Probleme sind!

En svår men viktig komponent i denna idé är vad det innebär att stå enade; hur vi skall tänka om våra likar, vår ”nästa”. Žižek upprepar att vi måste undvika medkänslans lockelse. Vi skall inte stå enade på grund av medkänsla. Det är bara allt för enkelt att känna sympati. Det är svårare att tänka – men det är viktigare att tänka. Vi skall stå enade för att vi förstått samma sak; inte för att vi förstått varandra. Vi kan enligt Žižek aldrig förstå varandra, eftersom vi inte ens kan förstå oss själva. Den gemenskap vi kan hoppas på, och som kan leda till en bättre värld, är därför alltid en ytlig gemenskap. Vi kommer alltid att vara främlingar för varandra, obegripliga, och det är som sådana vi måste respektera varandra. Det paradoxala är att denna ytlighet – som säger att vi ”på insidan” är radikalt olika – samtidigt säger att vi alla är av samma skrot och korn. Mot slutet kan man läsa:

Wir müssen den Klassenkampf wieder auf die Tagesordning bringen. Und das ist allein dadurch zu bewerkstelligen, dasss man auf der globalen Solidarität der Augebeuteten under Unterdrückten besteht.