Tidigare idag var jag med och lyssnade på Christer Gustafsson från Uppsala som berättade om  Hallandsmodellen,  bakgrunden till denna modell, samt om hur man kunde göra för att få politiker och tjänstemän med makt att förstå värdet av kultur.  Titeln på seminariet var: Kreativt campus i kreativa kraftfält.

Jag hade tidigare lyssnat på Christer inom ramen för ett seminarium på Jonsereds herrgård om ungefär samma sak, och skrev efteråt ett inlägg med rubriken Begriplig och obegriplig matematik. Dagens arrangemang tillförde en hel del viktig bakgrundsinformation.

Christer berättade om kulturvård och om sina försök att bevara gamla byggnader. Det gick inte bra. Politikers övergripande mål idag är att skapa jobb. Det gör man genom tillväxt. Tillväxt får man genom innovation och ”smart specialization strategies”. Då blir man konkurrenskraftig på den globala marknad där ”regioner” idag måste tävla med varandra. Kulturvårdares försök att besvara gamla byggnader passar dåligt med de ”regionala utvecklingsplaner” som måste sjösättas för att regionerna över huvud taget skall överleva.

Situationen blev glasklar när Christer visade en bild med röda punkter, utspridda som vattenkoppor på ett väldigt sjukt Halland; resultatet av en halland1noggrann kartläggning av alla bevaransvärda byggnader i regionen, snyggt inlagda med GIS-koordinater i en digital databas. ”Se vad duktiga vi är”, tänkte Christer och visade upp sin karta för politikerna. Men vad denna karta betydde var såklart inget annat än problem. En tät skog av hinder, för shopping-center, motorvägar, företagande, tillväxt och jobb. Det är inte svårt att föreställa sig kylan inför denna bild, av en omöjlig, fixerad, rigid region dömd att falla eftersom den inte kan följa med i utvecklingen.

Christer beskrev sedan hur han bytte strategi, från att tänka ”bevara” till att tänka ”Preserve – Use – Develop” – där det också faller sig naturligt att gå över till Engelska. Frågan var: hur rör man sig till den plats där besluten fattas? Hur förklarar man, på det språk som är gångbart, med rätt ”nyckelord”, 9780271024929.qxdatt kultur (inte längre trista hus) är viktigt och bra, att ”Cultural Heritage is a resource in Society”? Man talar om ”Dynamic Management of Change in order to reduce the rate of Decay”; Man talar om ”Cultural Capital” – inte i Bourdieus mening, utan i David Thorsbys.  Man talar om ”Demand-driven Conservation planning”.

Med denna strategi har Christer gjort succé, och det är inte svårt att förstå varför. Byggnadsarbetare har fått utbildning i byggnadsvård (kompetenshöjning, investering i humankapital); byggnader har inte bara bevarats, utan förädlats och gjorts beboeliga för kreativa näringar; regioner har befruktats och befrämjats: som det skall vara i det postmoderna byggs gigantiska shoppingcentra vägg i vägg med renoverade fabriksbyggnader – omritade gratis av tacksamma arkitekter – som huserar muséer, ateljeer, bibliotek, designbyråer, och så vidare – och det blomstrar.

Johan Öberg formulerade framgångsreceptet – med en fråga:

skall vi säga att vi är en del av det senkapitalistiska gentrifieringsprojektet bara för att vi vill rädda några gamla hus?

Allt detta kan man såklart tycka vad man vill om. Personligen är jag ambivalent. Jag tillhör de som gillar Magasinsgatan och som snackar skit om kaféerna utanför Stockholm och Göteborg där de inte vet vad en ”Mezzo” är för något och serverar bryggkaffe som stått framme i timmar. Samtidigt som det vänder sig i magen när reklam räknas som kultur – vilket Christer förklarade att man (tyvärr) måste acceptera, om man vill få något gjort; om man inte vill sitta där borta i hörnet med sina höga ideal och bli ignorerad.

Vad jag tycker är fantastiskt, och som fortsätter det resonemang som jag nu fört här i några blogginlägg, är hur Christer beskrev sitt första möte med en av de ”heat-maps” som han hittade hos Pierre Luigi Sacco och Massimo Buscema .heatmap1 Reaktionen skall förstås mot bakgrund av det stora problem som kulturvård stod inför, nämligen att få gehör för sin synvinkel. Frågan var hur man kunde ”kommunicera kulturens värde”. Christer sa att denna bild var:

Det mest spännande jag sett i hela mitt liv!

Bilden sades visa sambandet mellan kultur och tillväxt, där rött betyder starkare samband. Här fanns ett sätt att visa för beslutsfattare detta samband, att peka på det: se! Där ser ni! Det finns ett samband – det är rött! och det är  – där!

Kanske visar också bilden sambandet mellan ”kultur” och ”utveckling”, givet att man fyller dessa termer med lämplig innebörd. Det spelar för min del inte jättestor roll.

Det jag, igen, vill fästa mig vid är först reaktionen från de två matematikerna – samma gäng från Chalmers som var med på Jonseredsseminariet: Dag Wedelin och Philip Gerlee – och sedan reaktionen på denna reaktion. I korthet menade matematikerna att det var högst oklart vad bilden egentligen betydde. Men inte nog med det: de menade sig ha rätt att bestämma att denna bild inte borde vara föremål för diskussion. Den borde problematiseras; först klargöras, sedan eventuellt godkännas, men troligtvis skulle den förkastas.

Vad jag tror visade sig var att denna ”spännande” bild först och främst fyllde funktionen av att utgöra ett föremål, en artefakt, att peka på och tala om, som genom sin materiella och ogenomträngliga, mångtydiga, närvaro möjliggjorde ett samtal, som annars inte var möjligt. Det måste finnas en term och en teori för denna sorts objekt, som binder människor samman, genom att ge dem något gemensamt att fokusera på. Med en sådan bild blir man överens om fundamenta – det finns ett samband mellan kultur och tillväxt – detta säger matematiken – och man kan ägna sig åt detaljer: var är sambandet störst? Hur skall vi satsa på kulturen för att befrämja tillväxt? Var skall vi satsa? Jag kommer att tänka på Donald Winnicotts idé om ”shared illusions”  – om den lek som sport och religion innebär, som man måste handskas med varsamt för att den skall kunna fylla sin välgörande funktion.

I detta sammanhang klampade Dag och Philip in som vad man med Johan Huizinga kan kalla spelförstörare.  Poängen är att politikerna och tjänstemännen som skall övertygas om kulturens förträfflighet säkert inte är personligen kulturfientliga. Om man bara kan ”visa” att kulturen befrämjar tillväxt, så varför inte? Och kanske kan man om man bara tror skapa en sådan kultur? Men man kan liksom inte bara gå till kontoret på Västra Götalandsregionen eller till någon av  EU:s strukturfonder och ”säga” eller helt platt ”påstå” att kultur ger tillväxt. Man måste visa det. Men att man visat det bevisas så att säga först och främst performativt, genom visandets framgång. Och detta drabbar ingen fattig (kunde man kanske tro; Catharina Thörn berättade att hon trodde annorlunda).

Dag och Philip tillmätte sig själva en sorts tolkningsföreträde. Särskilt Thomas Polesie poängterade att det var detta som hände.  Till denna typ av bilder, förklarade han, tar var och en med sig sitt – och sedan talar man med varandra. Man måste lyssna; man måste vilja lyssna – och tyckte han inte att Dag och Philip verkade villiga att göra.

Och han har nog rätt: för dem råder matematiken. Senare på kvällen tydliggjordes skillnaderna. Att ”säga sanningen” om bilderna blev en ”samvetsfråga” – lite av en underkastelse under förnuftets blinda drift att avmystifiera. Medan det för alla stod klart att det viktigaste med matematiken i detta sammanhang just inte var dess ”exakthet”, utan dess funktion som skydd mot kapitalismens rivningskulor.

Den obegripliga matematiken träder fram där det finns behov av en kompromiss, av en förlösning i en situation där motstridiga och oförenliga mål måste förenas. Då träder den in som ”översättare”, som gör det omöjliga möjligt. Det är där jag ser kopplingen till matematikens funktion för litteraturvetenskapen, där kompromissen består i att man med teknikens hjälp kan läsa aldrig så många böcker, till priset av att det olyckligtvis inte längre är en människa som läser; man kan stärka och befrämja kultur, till priset av att det stärkta inte längre är konst utan varumärkesstärkande design;  man kan rädda universitet, men inte som en plats för frihet att forska om det man vill och att lära sig det man vill, utan transformerat till en plats för innovation och förädling av mänskligt kapital i tillväxtens tjänst.

Det ser inte särskilt ljust ut för sanningen och förnuftet, för den trista och spelförstörande kritiska reflektionen, om valet står mellan att bli betraktad som gnällspik, inte konstruktiv, inte realistisk, eller att omforma sig utifrån den rådande maktens spelregler.


Bilden, som jag hämtat från denna sida, visar en scen ur pjäsen Erasmus Montanus av Ludvig Holberg. Dag gjorde jämförelsen och jag tyckte det var rätt vågat – dvs att göra Buscema till klockare – men så förstår jag nu att pjäsen var en läxa inte bara för bönderna, utan även för de ”överbelästa storstadsmänniskorna”.