Jag tänker mig att vad vi uppfattar som i en oproblematisk mening verkligt, i synnerhet vad gäller vissa delar av denna verklighet, kan förstås som något ”socialt instituerat imaginärt”, för att tala med Castoriadis. Socialt, eftersom det är resultatet av sociala processer. Instituerat eftersom det är konstant över tid och rum, samma för olika människor, som en social institution. Imaginärt, eftersom dess substans, materia, inte har något annat ursprung än människans fantasi. Castoriadis tar Gud som exempel. Mitt exempel är matematiken. Man kan tänka på liknande sätt om fenomenet ”marknaden”.

Vad som förenar dem är att vårt förhållningssätt till dem tycks delsvis fixerat av dem själva. De tycks följa en sorts inre logik som ligger bortom vår kontroll. De utgör, igen med Castoriadis, exempel på heteronomi. Ett uttryck som implicit uttrycker att vi ”egentligen” har kontroll över dessa fenomen, och mer specifikt kan förändra dem – demokratiskt.

Hur blir saker verkliga på detta sätt? Detta är, som jag ser det, en fråga om tro, blind tro, att komma till tro, att nå ett tillstånd av oreflekterad övertygelse om att något är på ett visst sätt som utesluter allt tvivel. Man kan se det som tro som uppfattas som vetande, men detta innebär i så fall inte att vi tror oss veta något som i själva verket är ”fel”. Få skulle påstå sig ”veta” vad Gud, matematiken eller marknaden är. Vissheten visar sig i handling, den är ”materialiserad” i sociala institutioner, den visar sig i hur vi talar; inte minst i vad vi inte talar om, hur vi inte talar, vad vi inte föreslår, hur vi inte förklarar historien osv.

Detta resonemang är egentligen inga konstigheter. Det är väl sociologi helt enkelt? Durkheim, fast lite generaliserad till att även omfatta naturvetenskapen. Hur som helst.

Vi lär oss vad verkligheten är när vi växer upp, när annars. Och – min poäng – vissa delar av verkligheten lär vi oss mest om i skolan. Jag menar att skolan ”äger” – i den alldeles moderna innebörden av detta ord – vissa delar av verkligheten, både på det objektiva, ontologiska planet, dvs. vad vi uppfattar som verkligt – matematiken som egentligen är skolans matematik, men även på andra sätt, som jag inte vet så mycket om, skolans övriga ämnen – och på det institutionella, sociala planet, dvs: matematiken är på ett ontologiskt plan ”viktig”, denna viktighet är institutionaliserad i form av skolmatematik med prestationsmätningar och viktiga betyg, därför är det väldigt svårt att tvivla på att matematiken faktiskt *är* ”viktig” – den är ju faktiskt viktig, på grund av att den *i skolan* behandlas som om den vore viktig.

Vad jag säger om detta, och som kanske är svårt att följa, är att skolan, genom att förklara sin sociala organisation med hänvisning till ”existerande” objekt, gör det svårt att se, förstå, inse, vilken enorm formande kraft skolans institutioner har på oss. Objekten, ämnena, bestämmer hur vi ser skolan, nämligen som en ”förmedlare av verklighet”, en instans som för verkligheten till eleven, en instans som behövs för att den vuxne skall kunna orientera sig i verkligheten. Vi missar att denna verklighet i väldigt storutsträckning *är skola*. För att tala med Castoriadis: om vi helt enkelt tagit bort skolmatematikens institutioner, så skulle matematiken upphöra att vara det den är idag, inte minst skulle den upphöra att vara ”viktig” så som den är idag. Denna viktighet har sin grund i skolans institutioner. Om vi insåg detta skulle vi vara autonoma. Dagens tillstånd, att vi är fångade i en tro på att matematiken är viktig oberoende av oss och att vi måste anpassa oss till den, är heteronomt. Att tala om matematik utan skolmatematiken vore kanske ungefär som det är idag att tala om klassiska språk, grammatik, logik eller för den delen medicin, juridik eller ekonomi – viktiga fenomen vet alla, men som saknar skolform (skolmedicin, skoljuridik, skolekonomi – vore inte det något för tankegymnastik, självförtroende, vetenskap, demokrati och ekonomisk tillväxt?)