Matematiken är, idag, inte ett ”naturligt” objekt i den bemärkelsen att den (bara) skulle vara en del av naturen, att den skulle vara ”upptäckt” och så vidare. Det väsentliga för mitt resonemang är att den är ”verklig”, med vilket jag menar att den – för de allra flesta människor – hör till det som i en oproblematisk mening helt enkelt *finns*. Till detta hör att den finns *på ett visst sätt*, eller med andra ord har en viss uppsättning egenskaper.

Detta existerande har matematiken, enligt hur jag uppfattar det (öppning för invändning…), gemensamt med många andra skolämnen: språk, samhällskunskap, historia. Som jag förstår det är själv utgångspunkten för all ämnesdidaktisk forskning, att den har ett ”ämne” till objekt vars egenskaper, vars relation till barnet, läraren, samhället, etc. man kan utforska. Undervisningen utgår från att det finns ett ”ämne” att förmedla, eller på något sätt bibringa barnet.

Mitt argument i denna fråga har en idéhistorisk dimension som jag gärna vill ha hjälp att vidareutveckla. Skolan ämnen framträder nämligen i nytt ljus, med ny kraft, och på ett nytt sätt, kring 1920-talet i anslutning till frågan om *tid*. Folkskolan hade vid denna tid fått någorlunda fast ramar, och började bli möjlig att *styra*, med hjälp av kursplaner, inspektioner osv. Den nybildade realskolan bredde ut sig. Och precis samtidigt uppstår en vild – verkligen vild! – diskussion kring fördelning av elevernas tid. Konstrasten är slående i jämförelse med diskussionen på 1880-talet då frågan (inom folkskolan) tvärtom var hur en ensam lärare skulle kunna hålla eleverna sysselsatta, dvs kunna få tiden att gå, flyta fram utan att eleverna pockade på uppmärksamhet.

Mitt intryck är att denna diskussion kan förstås som en diskussion just om vad som är verklighet, vad verkligheten består av. Frågan var: vad måste eleverna lära sig något *om*, för att förberedas inför (1) fortsatta vetenskapliga studier och få (2) ”medborgerlig bildning”? Ämnena fick vid denna tid särskilda representanter – och man kan inte skilja skolans förändring från en allmän professionaliseringstendens i samhället vid denna tid. Grupperna kämpade för plats åt sin egen *expertis* kan man säga, för dess sanningsanspråk.

Och kärnfrågan rörde: tid – på kursplanen och därmed i skolan.

Det är inte ett långt steg till analysen: Och så skulle eleverna formas att tro på, respektera, underställas, de respektive ämnesområderna, de respektive ämnena, de respektive experterna. Men så tänkte de förstås inte (eller?)!

Hur som helst. Denna ämnesdiskussion tar plats i ett rum som just blivit tomt, efter det att religionen och den nyhumanistiska förståelsen av vetenskap och bildning lämnat scenen. Man kan därför (är, som du förstår, min uppfattning – vilken är i stort behov av nyansering, precisering, konkretion, osv) se detta som en process av sekularisering, en tidpunkt då det sociala imaginära struktureras om på ett genomgripande sätt, för det stora folkflertalet.

Och – min poäng – detta sker genom skolan. Skolan *får* vid denna tid, sina ämnen, i den moderna bemärkelsen, dvs vetenskapligt förankrade, med anspråk på att vara kunskapsobjekt, ämnen som man med nödvändighet måste lära sig för att kunna något om, för att kunna bemästra, verkligheten utanför skolan.

Verkligheten blir, kan man säga, uppdelad i skikt, på en ontologisk nivå: verkligheten, ja det är: matematik, historia, samhälle, ekonomi, språk, osv. Vart och ett universellt på sitt speciella sätt.

Dessa ämnen kan, menar jag, förstås som en sorts ersättningsobjekt för den tidigare: vetenskapen och religionen, med en ny uppsättning präster: experterna.