Mer viktigt än hur matematiken öppnar ett rum för politisk handling, genom ”satsningar” på skolan, är såklart hur matematiken ger mening åt det som händer i skolan, dels det faktum att den kostar en massa pengar, dels att alla barn och unga måste vara där, dels att skolans prestationsmätningar skall få så stora konsekvenser. Matematikens existens, dess ontologi, och det sätt på vilket den existerar, gör det möjligt att se hela denna sociala apparat som knuten till, förbunden med, något objektivt, något naturligt – och även detta utgör en sorts ram för det politiska, något som måste accepteras för att den politiska diskussion vi har över huvud taget skall bli möjlig.

För mig gick det upp ett ljus då jag förstod Marx resonemang kring pengar, och hur de är fetisherade, dvs att man uppfattar pengar som om de hade ett eget, inneboende värde – trots att djupare reflektion gör det uppenbart att pengars värde är helt och hållet socialt bestämt, och att en ”mängd pengar” motsvarar en viss relation till alla andra människor som också har (mer eller mindre) pengar. På precis samma sätt är det med de ”kunskaper” som produceras i skolan. Kunskapsmåtten, dvs betygen, är helt uppenbart bara värda något i förhållande till andra betyg, de placerar in varje elev i en ordning. Men vi tänker inte om betyg på detta sätt, och vi uppmanas till och med explici (genom de ”absoluta” betygen) att inte tänka så, utan i stället i termer av ”kvantitet kunskap”, vilket då det gäller matematiken inte är något annat än ”kvantitet matematik”, som om matematiken vore en substans som man i skolan approprierar, med större eller mindre framgång.

På samma sätt som pengarna ställer sig på detta sätt matematiken ”i vägen” för det sociala, den gör det möjligt att ”inte se” det. Konkret: då en elev misslyckas och blir bortsorterad kan vi tala om detta i termer av en individuell brist, en avsaknas av matematik – istället för att se det som en nödvändig konsekvens av reproduktionen av samhällets hierarkiska struktur. Detta sätt att tala hänger sedan givetvis samman med den typ av politisk handling som vi talade om: att satsa på matematiken – för att fylla i det gapande tomma hålet i individen, och mer generellt, att fylla igen det gapande hålet i samhället, den skriande bristen på (kunskaper i) matematik.