Skolans matematik framträder som en fast punkt i en rad avseenden, till exempel som gemensam nämnare för terminologiska sammansättningar (som matematiskt tänkande, matematisk problemlösning, matematiska kunskaper och matematisk kreativitet) och som de skolmatematiska praktikernas gemensamma objekt.

En av de viktigaste sociala funktioner som skolans matematik fyller är emellertid att konstituera en sorts människovärdets metrik.

Skolans matematik tycks gjord av en substans som kan existera i olika hög utsträckning i människors inre, ungefär på samma sätt som en glödlampa kopplad till en dimmer kan lysa olika starkt. Tack vare denna egenskap hos skolans matematik kan skolans prestationsmätningar framstå som mätningar av något, snarare än som ”meningslös” gradering.

Väsentligt att notera är här att mätresultatens värde och mening uteslutande konstitueras genom de institutionaliserade jämförelemekanismer som de är en del av. De framstår emellertid som individuella, i sig själva meningsfulla, mätningar av en universell substans.

Skolans matemtik ger upphov till samma typ av sociala magi som Marx beskrivit i fråga om pengar, vilka framstår som i sig själva värdefulla, trots att vi mycket väl ”vet” att deras värde är helt och hållet socialt konstituerat. Marx skriver att pengarna gör oss blinda för de sociala relationer de representerar.

På exakt samma sätt är det med skolans matematik. Den gör oss blinda för de sociala mekanismer som är verksamma i skolan. Den gör det möjligt att betrakta det faktum att några med nödvändighet måste hamna längst ner på skalan som orsakat av att dessa individer saknar något. Fokus förskjuts från de socialt konstituerade relationerna till individen, vilket naturligtvis leder vidare till krav på förbättrad kunskapsförmedling, en bättre metod med vars hjälp matematikens inre ljus kan fås att skina.