Då man vill förstå skolmatematiken och skolans matematik kan det vara användbart att göra en distinktion mellan matematikens insida och matematikens utsida. Det jag här syftar på är, mer exakt, insidan respektive utsidan av skolans matematik.

Matematikens utsida är det man ser då man från en utsiktspunkt utanför skolmatematikens institutioner tänker på matematiken. Matematikens utsida är vad skolmatematiken ställer fram som en representant för sig själv. Matematikens utsida är en sammanfattning av vad skolmatematiken vill vara för samhället. Matematikens utsida framträder i texter producerade i gränslandet mellan skola och samhälle i syfte att presentera skolmatematiken för en bredare offentlighet.

Om matematikens insida är fylld av fascinerande objekt, såsom matematiskt tänkande och matematiska begrepp, är matematikens utsida blank. Om insidan lämpar sig att beskrivas med hänvisning till den lacanska psykoanalysens sublima objekt, passar utsidan bättre ihop med laclaus och den av gramsci inspirerade marxistiska traditionens nodpunkter. Att matematikens utsida är blank innebär att den, liksom en nodpunkt, kan spegla nästan vad som helst av de allmänna högre värden som cirkulerar i det offentliga samtalet.

I egenskap av nodpunkt kan matematikens utsida förknippa samhällets högre värden, dels med varandra, dels med skolan. Om matematikens insida fäster matematiken vid eleverna (deras själar), är matematikens utsida en diamant där allt som är gott i samhället kan betraktas på samma gång – vilket givetvis får den att framstå som omåttligt god.

I egenskap av nodpunkt bidrar matematikens utsida till att knyta samman och ge mening åt det offentliga samtalet. Annars relativt obestämda termer, som demokrati, tillväxt och jälvförtroende, får i matematiken en gemensam nämnare. Genom matematiken – som ju blott är en representant för skolmatmatken – blir de möjliga att eftersträva. Matematikens utsida skapar möjligheter till politisk handling.